Slutet på en tågresa, början på ett äventyr...

Ungefär två timmar efter Jörn har det ljusnat ordentligt.

Jag har hittat en karta i SJ:s passagerartidning och vet nu på

ett ungefär var jag är och vart jag ska. Enligt min beräkning

bör nästa stopp vara Luleå. Där vi ska släppa av de vagnar

som inte får följa med till Lappland via Boden...

Därför blir jag mycket förvånad när jag finner mig
omringad av en större mängd militärbyggnader.
Detta kan inte vara något annat än Boden.
På riktigt den här gången. Norrlands militära centrum.

Jag inser att Boden i min sömndruckna fantasi hade
ganska lite med verkligheten att göra. Det här är en
stor stad. I alla fall jämfört med Jörn. Eller Olofström.
Det går ungefär 22,5 Jörn på en Boden.
Eller 2,5 Olofström. Sorry Boden. Jag visste inte bättre...

Och det visar sig att vi inte ska åka till Luleå överhuvudtaget. Istället gör vi en märklig cirkuskonst på Bodens station. Först kör vi in på spåret näst närmast stationshuset. Sedan kopplas halva tåget, med mig i, av och tar en kort sväng ut på bangården. När vi återvänder till stationen står vi på ett spår bredvid det första. Ytterligare ett steg bort från stationen. Jag kan naturligtvis inte låta bli att tänka på Lill Lindfors och Masken Max. Det är min svans som du ser här. I nästa ögonblick satte den kurs mot Luleå. Det är åt vänster. Själv fortsätter jag norrut. Det är åt höger. I bakgrunden skymtar vi Bodens station, som är ett av Sveriges snyggaste stationshus. Men det får du inte se förrän på hemresan. Och det är nästan tre veckor tills dess...

Skog, skog och skog...och en RIKTIG vinter.
Minst sagt exotiskt för en Bleking.

 Två och en halv timme efter Boden. Ja, det tar tid. Avstånden är stora i Norrland. Du ska vara glad att jag bara visar höjdpunkterna. Nu befinner vi oss i Gällivare. De stora mörka skogarna har börjat öppna upp och ett och annat berg tittar fram. Det här är det berömda Dundret. Men det vet jag inte ännu. Gällivare ser riktigt mysigt ut. Jag tänker att om Kiruna inte håller måttet kan jag tillbringa min Lapplandstid här istället. Det skulle visa sig att både Kiruna och Gällivare var väldigt mysiga orter och jag tillbringade en hel del tid på båda ställena. Men om det visste jag heller inget när jag susade vidare med Lapplandsexpressen...

 Ytterligare en timme senare. Skogen har ersatts av den berömda Norrländska prärien. Inga gudinnor syns till. Men väl ett berg med tuggmärken vid horisonten. Det kan inte vara något annat än Kiruna!

Jag plockar ihop mina väskor och min bagagevagn och gör mig redo att kliva av. Genom en liten glugg, över axeln på en dam, ser jag Kirunas berömda och snart utplånade skyline...