Monday, June 17, 2013

Europaresan 2d - Från München till Münchens flygplats...

Klockan 12.00 höll jag som bäst på att fotografera några våghalsiga/tokiga typer som försökte surfa under en bro i centrala München. Det var tre timmar kvar innan mitt plan skulle gå. Jag tyckte jag hade god tid på mig...

surfare, surfers, surfer, münchen, munich, wellen, wellenreiten

Jag skulle ju bara hoppa på pendeltåget från den närliggande hållplatsen. Åka ut till flygplatsen (ca 30 min. från där jag befann mig), ta mig genom säkerhetskontrollen och sedan hitta rätt gate. Jag räknade med att åka från stan senast 12.30 och vara på flygplatsen två timmar innan avgång. Det är bra att ha gott om tid, om något händer. Och det brukar det ju göra, som du som läst den här bloggen förut vet. Det var snart dags att leta upp den där närliggande tåghållplatsen. Borde inte vara något större problem. Det var då jag insåg att jag inte alls stod på den bro jag trodde...

Men det var väl bara att följa ån till rätt bro. Fast det fanns ingen å att följa. Den försvann in under bron, fortsatte under gatan och syntes sedan inte till. Vid närmare eftertanke var nog den lilla ån dessutom lite för liten för att vara den stora floden Isar. Men om den inte var Isar? Var var jag då?

Jag började gå österut. Jag hade gått österut hela tiden under mitt besök. Det var ju min plan. Hoppa av vid Centralstationen, promenera i två och halv timme genom Münchens centrala delar, österut ovanpå den underjordiska järnvägen och sedan hoppa på tåget igen vid Östra Station (Ostbahnhof). En stund före Ostbahnhof skulle jag gå över en stor bro över floden Isar. Det var där jag trodde att jag var. Men om jag inte passerat Isar, var det väl bara att fortsätta tills jag kom dit. Jag passerade Bayerns Nationalmuseum. Hade jag haft några timmar till på mig hade jag gärna gått in och tittat, men det var inte läge nu. Jag försökte hitta muséet på kartan i min kamera, den som jag fotograferade av i vänthallen på Centralstationen...

Jag vandrade längs trottoaren med näsan tryckt mot skärmen på kameran för att försöka hitta muséet. Till slut gjorde jag det. Jag var inte så fel ändå. Jag borde ha gått österut med en dragning åt sydost, men istället hade jag dragit åt nordost. Eftersom det var en stund sedan jag passerade muséet så borde jag vara framme vid floden Isar nu. Jag tittade upp från skärmen. Och där var den ju...

Isar, münchen, munich

Men jag var fortfarande för långt norrut. En knapp kilometer. Jag följde floden ner till Ludwigsbrücke (Ludvigs bro), svängde höger uppför Zweibrückenstrasse (Gata med två broar) och upp till Isartorplatz (Isarportstorg). Där fanns station Isartor. Ett litet diskret S på grön bakgrund signalerade under vilket hus stationen fanns. Klockan var nu 12:45. Två timmar och 15 minuter kvar till flyget skulle gå. Lite stressigt, men det borde inte bli några problem. Hoppas jag inte skulle behöva vänta så länge på tåget. Men de gick ju med jämna mellanrum. Jag gick bort till biljettautomaten, knappade in Flughafen (Flygplatsen) och satte i kortet för att betala. Precis som jag gjort några timmar tidigare när jag åkte från flygplatsen till centrum. Jag knappade in min kod. Då hörde jag en röst bredvid mig...

-Entschuldigung... (Ursäkta...)

Det var en ung tjej som hade strul med automaten bredvid. Hon ville ha hjälp och pratade på en bra stund på tyska innan jag fick möjlighet att förklara att jag var turist, och inte rätt person att be om hjälp. I alla fall inte just nu när jag var stressad. Det accepterade hon och jag vände mig tillbaka till min automat. Jag hade instinktivt skyddat mitt betalkort med handen. Man har ju hört om tjuvar som dyker på en med frågor precis när man håller på att ta ut pengar i automaten. När man lyckats förklara för dem att man aldrig hört talas om gatan de frågat efter så upptäcker man att både betalkortet och pengarna har försvunnit. Inte för att den här tjejen så särskilt kriminell ut, men det gör de väl sällan...

Kortet satt kvar. Jag tog det, stoppade det i plånboken och sträckte mig ner för att ta biljetten som fanns innanför en genomskinlig lucka i maskinens nederdel. Jag stack in handen, greppade biljetten och plockade ut den. Den såg underlig ut. Inte alls som en biljett. Snarare som ett kvitto. Ibland är ju lokaltrafiken mycket enkla, men nog borde det väl stå något om vilka hållplatser eller zoner den gällde mellan. Här stod bara hur mycket jag hade betalat. Jag stoppade in handen i luckan igen och kände efter. Nej, där fanns inget mer. Jag stod där en stund och vred och vände på biljetten...eller kvittot. Eller vad det egentligen var? Jag såg mig omkring. En man med portfölj, slips och prydlig kostym kom vandrande förbi. Jag stoppade honom. Frågade honom om han talade engelska. Det kunde han lyckligtvis. Det skulle ha tagit mig betydligt längre tid att förklara problemet på Tyska.

Han tittade på min underliga biljett. Nej, sa han. Det var ingen biljett. Det var bara ett kvitto. Den dög inte som giltigt färdbevis. Han beklagade. Jag tackade för hjälpen och dök på automaten igen. Hade någon hunnit sno den riktiga biljetten medan jag pratade med tjejen? Men det var ju bara hon och jag där? Troligare var att den aldrig hade kommit ut. Var det fel på automaten? Jag bestämde mig för att prova därför automaten bredvid istället. Den som tjejen haft problem med. Kanske den fungerade bättre för mig. Valde destination, satte i kortet och knappade in min kod. Då såg jag ett mycket litet tyskt felmeddelande blinka till mycket snabbt på skärmen. Jag hann inte läsa det. Jag gick tillbaka till den första automaten igen. Valde destination, satte i kortet. Knappade in koden...

Samma felmeddelande. Denna gång var jag beredd och hann nästan läsa det. Vad gjorde jag för fel? Och hur skulle jag kunna bättra mig om inte felmeddelandet visades så länge att jag hann läsa det. Ett tredje försök. Valde destination, i med kortet och knappade in koden... Meddelandet blinkade förbi och jag lyckades uppfatta något om kort. Den tyckte inte om mitt betalkort. Varför inte? Det fungerade ju nyss. Eller?

Kanske det inte fungerade första gången heller. Jag missade meddelandet under det korta ögonblick jag pratade med tjejen. Kvittot kanske låg kvar från föregående kund. Förmodligen var det så. I nästa ögonblick slogs jag av en större insikt: Det var nu två timmar kvar till mitt plan skulle gå, och JAG KUNDE INTE KÖPA BILJETT TILL FLYGPLATSEN!

Pulsen steg och andningen var tung. Hjärnan kokade. Jag fick anstränga mig för att kunna tänka klart. Om inte automaten tog mitt kort, kanske den tog kontanter. Euro. Men jag hade inte så många Euro i plånboken. Bara några mynt. Jag betalar alltid med kort, och för övrigt hade jag tänkt ta ut kontanter i bankomat på resmålet. Om jag nu skulle komma dit. Just nu såg det mörkt ut...

Vänta nu? Bankomat? Det måste ju finnas här i München också. Men var? Jag såg mig omkring. Det fanns ingen inne på stationen i alla fall. Jag sprang ut genom dörren och bort till Isartorplatz. Jag såg mig omkring. Men efter vad? Inga svenska skyltar med "Bankomat" eller "Minuten" eller vad de nu kan heta, syntes till. Naturligtvis. Det måste heta något annat på tyska. Men vad? (Geldautomat. Det vill säga Pengaautomat. Det visste jag inte då, och det hade inte hjälpt mig heller, för det stod inte Geldautomat någonstans. Hade det gjort det hade jag naturligtvis omedelbart sprungit dit.) Fanns det en bank någonstans? Banker brukar ha bankomater. Och bank på tyska heter Bank. Samma ord. Så det går inte att missa... Men ingen Bank syntes till. Varken på Tyska eller Svenska. Vid det här laget var jag mycket stressad och mycket svettig. Jag sprang runt torget och tittade mig desperat omkring. Då hörde jag en röst bredvid mig...

-Entschuldigung...

Det var en vänlig gammal dam som stod och väntade på bussen. Hon frågade mig, på tyska, om jag behövde hjälp. Jag nickade. Min tunga låste sig helt när jag försökte prata tyska, men jag lyckades efter stora ansträngningar pressa fram lite engelska...

-English?
-Yes. A little bit...


Svarade hon. Jag pressade fram några ord till.

-Money. Get money. Machine...

Hon funderade några sekunder. Sedan sken hon upp...

-Ah! Money. Yes! Over there!

Och så pekade hon på dörren bredvid. Där stod ATM. (Vilket ju är den officiella amerikanska beteckningen för en Automatic Teller Machine. Det vill säga: Bankomat. Det visste jag ju, men jag visste inte att tyskarna också använde det.) Jag tackade tanten så mycket och sprang in genom dörren. Där var ingen kö. Hoppades hårt att det inte var mitt kort som hade gått sönder. Då var jag stekt...

Men det var inga problem. Jag tog ut 10 Euro. Sedan sprang jag tillbaka över torget och in genom dörren till stationen. Hoppades att automaten accepterade mina kontanter... Och det gjorde den. Jag fick ut en helt normal biljett. Jag sprang nerför trappan till perrongen. 1 timme och 55 minuter kvar till planet skulle avgå. 30 minuter tågresa närmaste vägen. 50-55 minuter om jag tog den långa vägen. Plus eventuella väntetider innan tåget kom. Då fick jag syn på informationstavlan:



Min tolkning: Byggarbete på Linje 6 och linje 1 i 40 min! Riktning Flygplatsen, var vänlig använd linje 8.

Först trodde jag att det var den linjen som jag skulle resa med som det var byggarbete på, men när jag började andas igen så kom jag på att det var tvärtom. Det var omvägen, linje 6, den  som det var byggarbete på, snabbvägen gick som vanligt. Jag fick vänta i sju minuter på tåget, sedan gick det...som på räls. Nästan i alla fall...

Klockan 13:55, en timme och fem minuter innan planets avgång var jag på flygplatsen. Jag hittade min gate på informationstavlan och sprang till säkerhetskontrollen. Där var det naturligtvis kö, men många köer och de gick förhållandevis snabbt. Tills det efter tio minuter blev min tur...

Jag hade förberett allt. Packat ner kamera, objektiv, nycklar, plånbok, livrem och allt annat som kunde tänkas pipa, i mitt handbagage (ryggsäcken). Placerat den på en plastlåda tillsammans med mitt boardingpass (biljetten). Bara att skicka in i röntgenapparaten samtidigt som jag själv gick genom metalldetektorn. Hur enkelt som helst. Eller...

Den lille skallige mannen med sin stora mustasch tog tag i min plastlåda. Han plockade upp mitt boardingpass. Han tittade mycket noga på det. Sedan tittade han lite till. Och därefter ytterligare lite till. Han tryckte näsan mot det. Kanske han luktade på det. Jag är inte riktigt säker. Kanske han bara tittade väldigt, väldigt noga. Det hade han inte gjort med någon före mig i kön. Sedan lade han ner boardingpasset i lådan igen. Gjorde sig i ordning att skicka in luckan i röntgen. Men han ångrade sig. Plockade upp mitt boardingpass igen. Rynkade på näsan. Luktade lite till. Studerade det mycket, mycket noga...

Min enda teori är att det berodde på att jag, som enligt texten på mitt boardingpass hade kommit från Göteborg för ett par timmar sedan, och som alldeles snart skulle fortsätta med ett annat plan till en annan destination, att jag inte hade stannat på hans fina flygplats och druckit kaffe i sex och en halv timme, utan istället hade kommit på den tokiga idén att lämna flygplatsen och åkt in till München, för att nu i sista ögonblicket försöka ta mig in genom hans säkerhetskontroll igen. Mycket suspekt! Efter vad som kändes som en kvart, men förmodligen bara var ett par minuter, fick mitt bagage äntligen åka iväg, och jag fick gå genom metalldetektorn. Inget pip. Bara att ta min väska och sätta kurs mot gaten...eller?

-Do you have a camera in your bag?

Jag skulle precis ta väskan och springa när vakten på andra sidan röntgenapparaten lade en hand på den. Han såg allvarligt på mig. Jag nickade.

-Can you show me, please?

Jag plockade fram den och visade.

-Take a picture in that direction...


Han pekade bort mot några affärer. Jag tog en bild. Och sedan en till. För säkerhets skull.



-Show me...

Jag visade honom en av bilderna. Inte någon höjdare direkt. Jag hade betydligt bättre bilder i ett litet album i väskan. För att visa folk som jag vill ta bilder av på stan att jag faktiskt är en prisbelönt fotograf, och inte någon vanlig skummis med kamera. Men de bilderna såg han aldrig. Jag hann faktiskt inte ens fråga honom om han ville se dem. Han bara tittade på den mediokra bilden på kamerans skärm, nickade vänligt och sa.

-Thank you very much...

Med vilket han menade att det därmed var bevisat att min kamera verkligen var en kamera och inte någon terroristmaskin. Sedan fick jag ta min väska. Jag var på plats vid gaten i god tid, säkert 15 minuter innan gaten öppnade, och hann med planet utan problem... 

No comments: