Tjuven som svalde...

Under en skånsk tågfärd i mellandagarna blev jag törstig. Färden gick med Öresundståg från Lund till Bromölla, där jag som vanligt skulle ta bussen vidare hem till Olofström. Törsten anföll mig redan före Hässleholm, och jag kände mig tvungen att uppsöka tågets dryckesautomat. Det var enda chansen att få tag på dryck på en dryg timme...

Tjugo kronor för en burk cola, eller chokladmjölk, eller energidryck, eller en flaska vatten, är egentligen oskäligt. Men måste man så måste man. Jag letade fram mynt, stoppade i automaten och tryckte på knappen för coca cola. Ingenting hände. Jag tryckte en gång till. Fortfarande ingenting. Jag tittade närmare på automaten. Det fanns en knapp för var sorts dryck, och vid varje knapp satt en liten röd lampa. Lamporna vid chokladmjölkknappen och energidryckknappen lyste rött. Det tolkade jag som att dessa drycker var slut. Men det var inget problem, eftersom det var cola jag skulle ha, och ingen lampa lyste rött där. Kanske lampan var sönder? Jag testade att trycka på vattenknappen istället. Fortfarande ingenting.

Jag fann det osannolikt att både colalampan och vattenlampan skulle ha gått sönder. Kanske det var tvärtom, kanske det var de varor med lampor som lyste rött som fanns, och de med släckt lampa som var slut. Inte helt logiskt, men fullt möjligt. Jag tryckte på knappen för energidryck. Ingenting hände. Jag tryckte på knappen för chokladmjölk. Ingenting hände. Ingen knapp verkade fungera. Då ville jag ha mina pengar tillbaka. Bredvid hålet där man stoppade in pengar fanns en omärkt knapp. Det borde betyda "Retur" eller "Ångra" eller "Nu är jag trött på det här, jag vill ha mina pengar tillbaka". Oavsett vilket, så tryckte jag på knappen. Ingenting hände...

Nu var jag inte bara törstig, utan även irriterad. Jag såg mig omkring efter personal. Ingen tågvärd syntes till. En annan passagerare, en yngling, noterade att jag verkade ha problem. Han kom till undsättning. Frågade vad som stod på, och jag förklarade. Han kliade sig i huvudet. Han kunde liksom jag notera att det stod "20" på displayen. Alltså hade jag betalat korrekt summa pengar. Sedan tryckte han på knapparna, i tur och ordning. Fortfarande hände ingenting. Han höll med mig om att det var något som inte stämde, men kunde naturligtvis inte göra mer än jag. Han var ju inte anställd eller ansvarig för automaten. Han återvände till sin plats.

Jag började återigen se mig omkring efter en tågvärd. Ingen syntes till. Jag var inte sugen på att gå alltför långt från automaten, den innehöll trots allt tjugo kronor som var min egendom, och som jag inte ville bli av med. Sannolikheten att någon skulle få ut dem, eller kunna handla något för dem, var förstås ganska liten. Men några meter bort hade jag dessutom min packning, som jag inte ville släpa runt i onödan, och inte heller lämna obevakad. Där fanns fotoutrustning för flera tusenlappar. Till slut vågade jag lämna den för ett ögonblick, och gå bort till det lilla rum mitt i tåget där tågvärden brukar sitta. Jag minns att jag stod utanför och lyssnade på tågvärdarnas diskussioner med diverse passagerare under senare delen av det andra stora skånska tågstoppet i somras. Jag knackade på dörren. Ingenting hände. Jag knackade en gång till. Fortfarande hände ingenting. Jag fick en Déjà vu-upplevelse. Att knacka på den här dörren påminde mig väldigt mycket om att trycka på en viss knapp på en viss automat. Ingenting hände ju nu heller. En man som satt tvärs över gången ropade på mig. Han sa att tågvärden inte var där, utan befann sig ute på tåget någonstans...

Jag återvände till automaten, från vilken jag också hade uppsikt över min packning. Där stod jag sedan tills vi anlände Kristianstad. Jag försökte trycka på knapparna ett par gånger till. Det hände ingenting. Men fortfarande stod det på displayen att jag hade betalat in 20 kr. Dessa pengar befann sig alltså nu i Limbo. Jag kunde se att de existerade, men jag kunde inte använda dem. Det var mina pengar, som automaten gladeligen mottagit, men den vägrade låta mig handla för dem, och den vägrade att återbetala dem. Den bara behöll dem.

I Kristianstad delar sig tåget, som du som läst den här bloggen förut kanske vet. Ena delen åker tillbaka ner mot Malmö, den andra fortsätter mot Bromölla och Blekinge. Det gäller att sätta sig i rätt del från start, annars får man byta i Kristianstad. Hade jag nu befunnit mig i fel del, hade jag dessutom fått lämna automaten med mina pengar och sett den åka iväg med dem i riktning mot Malmö. Men jag befann mig i rätt del, med destination Blekinge, så mina pengar och jag var säkra. Trodde jag...

SVÄLJ! I samma ögonblick som tåget delade sig, bröts strömmen. Bara för ett ögonblick, men det räckte. Då så passade automaten på att slockna, och samtidigt med ett ljudligt klunkande, svälja mina tjugo kronor. Jag kunde höra dem under hela deras skramlande väg från automatens mun, ner genom dess långa matstrupe tills de landade i säkert förvar i den stora rymliga magen. Sedan tändes displayen igen. Nu fanns inga spår av mina tjugo kronor, istället hånflinade den åt mig med en stor lång rad med nollor. Om den menade att jag var en nolla, eller bara försökte hävda att den inte alls mottagit några tjugo kronor, det vet jag inte. Men frustrerande var det. Efter en stund började tåget rulla igen. Nu i riktning mot Bromölla, där jag skulle kliva av.

En tjej i tonåren kom promenerande genom tåget. Hon stannade bredvid mig vid automaten. Jag såg vad hon var på väg att göra, så jag varnade henne.

-Stopp! Stoppa ingenting i den där automaten. Den är en tjuv, som sväljer dina pengar, och du får ingenting för dem!

Hon höll med mig om att det var ett jäkla sätt. Några minuter senare, strax innan vi var framme i Bromölla, kom tågvärden genom tåget i en ryslig fart. Jag blockerade vägen.

-Hördudu! Vet du om att den här automaten är en TJUV! Jag stoppade tjugo kronor i den i Hässleholm, men fick inte ut någon dricka. Och nu har den jäkeln SVALT MINA PENGAR!

Tågvärden tittade på mig. Och sa sedan:

-Jadu, det var ju tråkigt att höra. Men det kan inte jag göra något åt. Det är inte mitt ansvarsområde. Öresundstrafiken har ingenting att göra med automaterna. Jag får hänvisa dig till det här numret.

Och pekade på en liten lapp med ett servicenummer som man kunde ringa. Någonstans i utlandet. +45 och så en massa siffror. Bör vara i Danmark. Vilket jag naturligtvis inte hade tid att ringa. För nu skulle jag av. Tåget saktade in i Bromölla. Jag frågade om tågvärden möjligen kunde tänka sig att sätta en lapp där det stod "UR FUNKTION" på automaten, så att inte fler behövde råka illa ut. Jo, det gick tydligen för sig...

Jag i min enfald trodde att tågbolaget ansvarade för alla tjänster som erbjöds på tåget. Förutom själva transporten även toaletter, dryckesautomater med mera. Det är ju faktiskt dem som jag köpt tjänsten/biljetten av. Jag anmäler problemet hos dem, och sedan får de ta upp det med sina underleverantörer, i det här fallet dryckesautomatföretaget. Jag ser inte varför jag ska behöva ringa dyra samtal till företag i utlandet, för att göra ytterligare en felanmälan. Det ska väl räcka med en? Det är väl inget kabelTV-bolag det här?

OK, de kanske menar att det här var en affär jag gjorde med automaten, och inte med tågbolaget. Själv anser jag att automaten är en del av den helhetsservice som tågbolaget erbjuder mig när jag köper deras biljett. Jag har köpt en resa som inkluderar "förmånen" att få köpa en burk 33 cl coca-cola för 20 kr. Jag hade knappast försökt köpa dricka för det där priset om jag inte hade köpt tågbiljetten först.

Och det är knappast någon tillfällighet att automaten står där på tåget. Den står där, därför att automatbolaget har gjort en affärsöverenskommelse med tågbolaget. Det är tågbolaget som har bestämt att det är just den där automaten, och ingen annan, som jag måste använda om jag ska köpa dryck på deras tåg. Är det då inte deras ansvar att den ska fungera? I alla fall ur mitt perspektiv som kund.

Om nu tågbolaget skjuter på ansvaret, kan ju automatföretaget göra det också. Tänk om de säger att det inte är deras ansvar, de bara hyr ut automaten, och hänvisar mig till tillverkaren. I ett nytt land. Som hänvisar till företaget som har sålt den speciella elektroniska komponent som är ansvarig för problemet. De hänvisar mig sedan till den fabrik som tillverkat komponenten. Som hänvisar mig till den barnarbetare som skruvat ihop den. Som hänvisar mig till sina föräldrar, som gjort honom. Som hänvisar till sina föräldrar, som gjort dem. Som hänvisar till sina föräldrar. Som inte ens lever. Och det slutar med att det inte är någons fel. Utom möjligen mitt eget. Som var så dum att jag stoppade pengar i en automat och trodde att jag skulle få en dricka...

Jämför: Om jag mår dåligt av en färdiglagad maträtt som jag har köpt, kontaktar jag naturligtvis först affären som sålde den. Sedan är det deras ansvar ta upp det med tillverkaren, som får ta upp det med kocken, som får ta upp det med leverantören av köttet, som får ta upp det med slakteriet, som får ta upp det med hästhandlaren, som får ta upp det med råttan, som får ta upp det med repet... Det är väl rimligare än att jag måste kontakta alla dessa led, bara för att hänvisas till nästa. Findus tog ansvar mot kunderna för sin lasagne och IKEA för sina köttbullar. Sedan kan de avkräva sina underleverantörer deras ansvar i sin tur. Alla led är ansvariga för den produkt de levererar till nästa led. Tågbolaget erbjuder mig möjligheten att köpa kall dryck ombord på deras tåg. Då är de ansvariga för att automaten fungerar.

Men det är klart, det är alltid lättare att skylla på någon annan...