Wednesday, February 27, 2013

En vintermorgon i det kalla landet Sverige...

försäkringskassan, intyg, död, avliden, sjuk, sjukdom, handikappad, ersättning, arbete, arbetsmöjlighet, arbetsförmåga, tsyfpl, foto anders n
En vintermorgon i det kalla landet Sverige (Foto Anders N)

Friday, February 22, 2013

The flower

The Flower (Foto Anders N)

Carbonararecept!

pasta, spagetti, carbonara, recept, recipe, ingedienser, ingredients
Pasta Carbonara. Denna underbara lilla maträtt. Jag har länge levt i tron att den består av pasta, bacon/rökt skinka, äggula, parmesanost och svartpeppar. Och kanske en skvätt grädde. Själv brukar jag gärna lägga i lite lök och champinjoner också. Som de gör i Malmö. Nu vet jag bättre...

För den som inte kan läsa ovanstående (prova att klicka på bilden), så citerar jag här:

PASTA CARBONARA med Bacon & Parmesan
Ingredienser: Pasta (Durumvete) Salt, Sås (Vispgrädde, mjölk, kycklingfond (Vatten, Salt, Jästextraktt, Modifierad Majsstärkelse 1%, Kycklingextrakt, Smakämnen, Maltodextrin, Socker, Syra (Citronsyra), Krydda, Förtjockningsmedel (E202), Karameliserat socker), Vitt vin (Vitt vin 95%, Sherry 5%, Salt, Svartpeppar, Sulfit)), Lök, Vitlök, Majsstärkelse, Salt, Svartpeppar, Basilika, Oregano) Bacon, 18% (Sida Svål & Broskfri) Koksalt, Stabiliseringsmedel (E451) Druvsocker, Antioxidationsmedel (E301) Konserverin(g)smedel (E250) varmrökt) Garnityr (Paprika, Röd, Gul, Grön, Parmesan (Opastöriserad komjölk, salt, ystenzym, Konserveringsmedel (Lydenzym) E1105, Protein från äggvita) Persilja


Många tankar. T.ex:
1: Jag visste att det var sulfit i Vin. Men salt, peppar och Sherry?
2: Hur i hela friden ska jag få in äggen i osten? Jag brukar nöja mig med att ha dem i såsen.
3: Jag måste börja skriva lista när jag ska gå och handla i fortsättningen.

Får du några andra tankar av detta recept?

På besök hos framtidens postombud (Bristande bakåtkompatibilitet...)

Under ett besök häromdagen i en medelstor västsvensk stad, fann jag ett behov att utföra ett postärende. Posten, som du säkert vet, existerar ju inte längre i form av postkontor, utan istället använder man sig av så kallade Postombud. Vilket betyder att man i en affär som egentligen inte har något med posten att göra, ändå kan utföra sina postärenden. Tanken är ju god. Oftast är det någon större matvarubutik, typ ICA Maxi i Olofström. Ibland en mindre tipsbutik, som här ute i förorten. Det fungerar bra i båda fallen.

Postombudet här i förorten är exceptionellt på det viset att de är både är trevliga och har superkoll. De kan plocka fram mina skrymmande brev post, även när jag inte har fått någon avi, vilket tyvärr händer alltför ofta. Ibland behöver jag bara kliva inom dörren så får jag mitt brev direkt i handen. Behöver inte säga något. Det är fördelen med ett mindre, personligt postombud. De har till och med mer koll på den post som skickas med konkurrerande företag till mig, än vad konkurrenten själva har...

Nåväl, nu skulle jag alltså ha tag på ett postombud i en annan västsvensk stad än den jag vanligtvis befinner mig i. Då jag inte har någon Smartfån utan en vanlig Dumfån, så kunde jag inte leta upp var närmaste postombud fanns. Jag fick gå på intuition. Som jag såg det så fanns det tre möjliga alternativ: Den stora ICA-butiken inne i stan, eller någon av de två ICA-butiker som ligger i utkanten av stan, i anslutning till stadens gigantiska köpcentrum.

Varför man har två stora ICA stormarknader, på varsin sida gatan, det har jag aldrig förstått, men att minst en av dem borde vara ett postombud är ju så gott som självklart. Lika självklart som att det också bör finnas ett postombud inne i centrum, och då rimligtvis i den stora ICA-butiken där. Jag befann mig just då i centrum, och gick de få kvarteren bort till ICA. Noterade till min förvåning att det inte fanns någon postskylt utanför. Jag har på mina fotoresor under de senaste åren besökt ett otal svenska småstäder i varierande storlek. Och deras matvarubutiker. Från Götene till Eslöv. Och det är mer regel än undantag att utanför varje ICA-butik sitter en skylt som markerar att butiken också är postombud. Men inte här, tydligen...

Jag kikade in genom dörren och noterade att man förvisso inte hade någon postdisk. Så jag gick vidare. Genom staden och ut till köpcentrat. Där gick jag till den första ICA-butiken. Ingen postskylt där heller. Men jag köpte i alla fall lunch. En god lunch dessutom. Av en av de suraste kassörskorna jag träffat någonsin. Det är väl allas rätt att ha stora gnälldagen ibland, det säger jag inget om. Men det var uppenbarligen bara mig hon var sur på. Kunden innan behandlade hon som vanligt. Sa hej till i början och varsågod när hon lämnade över kvittot. Mig ignorerade hon totalt. Kastade inte en blick på mig när det blev min tur. Sedan inledde hon ett samtal med nästa kund medan hon slog in mina varor. Då var hon inte sur, utan skrattade och skämtade. Sedan betalade jag och när hon skulle lämna över kvittot till mig så blev hon omedelbart tyst. Nu var hon tvungen att se på mig. Hon sa fortfarande ingenting. Ansiktet ihopskrynklat av förakt och mord i blicken. Sedan gick jag för att packa mina varor. Då återgick hon till det skrattande samtalet med kunden bakom. Och struntade i att köra bandet så att mina varor kom ner till mig där jag kunde packa dem. Jag fick klättra upp på, och sträcka mig över halva kassan för att komma åt dem. Som sagt, en dålig dag kan alla ha, men varför bara mot mig? Det är väl inte mitt fel att hennes affär inte är något postombud?

Jag åt min mat, som smakade utmärkt. Sedan gick jag tvärs över gatan till den tredje ICA-butiken. Där fanns i alla fall en postskylt med ett frimärke utanför. Nu var det inte frimärken som mitt ärende gällde, jag skulle i själva verket lämna ett brev som jag hade tagit med mig för att posta på vägen, men som inte gick in i postlådan. Då brukar det bara vara att lämna det hos postombudet. Om man hittar ett sådant, vill säga...

Jag klev in i affärens rymliga förrum, och det första jag fick se var postens karaktäristiska mörkblå postdisk med tillhörande hylla och dator. Varje postombud har en sådan, och det är ju bra att de ser likadana ut, så att man känner igen sig. Det enda underliga var att den såg lite tom ut. Där satt en liten uppklistrad lapp. Postombudet var väl inte stängt och nedlagt? Det vore ju i så fall typiskt. Jag gick fram och läste. Men nej, postombudet var inte nedlagt. Tvärtom. Det hade inte öppnat ännu. Affären blev inte postombud förrän på Måndag. Om fem dagar.

Från och med den 25:e februari kan du göra dina postärenden här i affären!


Men så länge kunde jag inte vänta. Men jag kunde fråga. Så det gjorde jag. Jag gick bort till kundtjänstdisken och frågade den vänliga tjejen där:

-Jag såg på lappen att ni inte är postombud ännu. Men om jag behöver göra mina postärenden nu, vart beger jag mig då?


Jag fick svaret att jag fick göra det där jag brukar göra mina postärenden. Där jag har gjort dem fram tills nu. Men det är ju i Göteborg, och jag var inte i Göteborg, så det hjälpte mig inte. Jag frågade var närmaste postombud fanns. Det hade hon inte en aning om. Hon gick och hämtade en kollega. Som inte heller visste. Jo, förrsten. Det fanns väl ett ute i förorten? Det lät långt, sa jag. Bara fem minuter med bil, sa hon. Och utan bil? frågade jag. Oj då, sa hon. Då var det kanske lite långt, men det borde väl finnas något inne i stan också? Jodå, sa jag. Det borde det. Definitivt. Men var? Det visste hon inte. Men jag kanske kunde fråga på Pressbyrån?

De var mycket vänliga, och försökte väl. Men kan man inte begära av ett postombud att de ska veta var närmaste postombud finns? Om de nu inte kan hjälpa till själva, om någon vara är slut, så borde de väl kunna hänvisa till nästa? De hör väl ihop? Samma företag? Posten, alltså... Eller nej, det gör de ju inte. Inte nu längre.

Som det gamla talesättet lyder: Den ena posten vet inte var den andra är...

TV-hörna

tv, hörn, gammal, tjock-tv
TV-hörna (Foto Anders N)

Friday, February 15, 2013

Möte vid ett övergångsställe.

Mannen bredvid mig drar mig i armen. Jag tittar förvånat på honom...

-Har du tänkt på att trafiken har minskat?

Nej, det har jag inte. Har den gjort det?

-Jo, definitivt!

Han säger att det aldrig varit så lite bilar där vid den tiden. Jag ser mig omkring. Vi står i allén, en av Göteborgs större gator, en pulsåder från Masthugget och Järntorget, förbi Haga och Vasastan, över avenyn, förbi Heden och Ullevi till E6:an. Det är faktiskt ganska långt mellan bilarna. Och det är ändå sen eftermiddag, folk bör ha börjat sluta jobben nu. Tror han att det beror på den nyligen införda trängselskatten? Ja, det tror han. Är det inte fantastiskt, säger han, innan ljuset slår om till grönt för oss. Vi korsar gatan tillsammans. Sedan skiljs våra vägar åt...

Och jag håller med honom. Om det faktiskt är så, så är det fantastiskt. Att det verkligen fungerar. Och det behövs. Jag har alltid undrat varför någon behöver köra bil inne i Göteborgs centrum. Ja, det är klart. Ambulanser och taxibilar och en och annan reparatör och hantverkare. Men för övrigt. Det finns ju hur många spårvagnar och bussar som helst. De går överallt. Jag kommer från en mindre ort i Blekinge. Där finns inte mer än ett par busslinjer. Ingen av dem går oftare än en gång i timmen, och de flesta bara någon gång på morgonen respektive kvällen. Men här går kollektivtrafiken hela tiden. Varför köra bil till jobbet när man bor inne i storstan?

Jag minns att jag ställde den frågan till några Stockholmare vid fikabordet när jag bodde där. Det var inte populärt...

Nu undrar jag om jag borde tipsa våra politiker. Jag kan slå vad om att de aldrig har tänkt på det...att man kan använda trängselskatt för att minska biltrafik också...

Frost

träd, frost, frostig, frostigt, frost, frosty, tree, snow, snö, is, ice, winter, forest, woods, skog, dunge, natur, nature, tsyfpl, foto anders n
Frost (Foto Anders N)

Ungefär som vanligt...

Du har väl inte glömt bort kabelTV-bolaget? Eller som jag brukar kalla dem: GåBort. De har inte glömt bort mig i alla fall. Tyvärr. De ringde mig på mobilen mellan två filmer på Filmfestivalen. Nej, det var inte riktigt sant. Det borde ha varit mellan två filmer, men den första filmen försvann. Jag hade köpt biljett. Vädret var strålande så jag tog en lång promenad före filmen. Tog några bilder. Lagom i tid, kanske tio minuter innan filmen skulle börja, steg jag in genom dörrarna till Filmstaden Bergakungen. Den nästan supermoderna multibiografen som ligger insprängd i berget mellan Ullevi och Scandinavium. De flesta filmer jag sett på Filmfestivalen sedan jag flyttade till Göteborg har visats där. Förmodligen för att där finns så många salonger. Det första man ser när man kommer in är ett stort runt förrum, med biljettkassor och popcornsförsäljning, och om man visar upp sin biljett, eller sitt Festivalkort, beroende på om man ska se Filmfestivalfilm eller vanlig film, så får man komma in i de inre regionerna. De inre regionerna är i det här fallet en lång korridor med massor av dörrar till de olika salongerna. Det brukar inte vara några problem. Filmfestivalbesökarna står i sin kö, och övriga biobesökare i sin kö...

Häromåret var det lite problem. Filmfestivalen ville inte släppa in sina besökare. Jag kommer inte ihåg om de aktivt hindrade dem, eller om det bara inte fanns någon volontär som kunde kontrollera biljetterna. Man fick naturligtvis inte ställa sig i den andra kön, den för vanliga biobesökare, för kontrollanterna där släppte inte in några filmfestivalbesökare. Kön blev längre och längre, och till slut var hela förrummet fullt med folk. Det låter kanske inte så mycket, men det är för att du inte inser hur stort förrummet är. Jag har en bild någonstans, men den är på någon av mina undanstoppade hårddiskar, så den får vänta just nu. Det var ju inte tänkt att jag skulle berätta om minnen från tidigare festivaler, utan om årets festival. Eller rättare sagt om telefonsamtalet från GåBort, men har jag nu börjat berätta, så får jag ju berätta färdigt. Jo, förrummet var proppfullt. Man släppte inte in förrän i precis sista minuten innan filmvisningarna skulle börja, och det var en ryslig massa röra.

Detta tänkte jag på nu när jag klev in genom Filmstaden Bergakungens entré. Jag noterade att mängden folk i förrummet var mycket litet, och att det inte var någon kö. Ingen kö alls faktiskt. Jo, för de vanliga biobesökarna. Men ingen filmfestivalkö. Och när jag såg mig omkring så fanns det inte heller några filmfestivalflaggor. Och inga ställ med filmfestivaltidningar att läsa medan man väntade. Jag var på väg att gå bort till filmfestivalens speciella biljettkassa, man lånar en av de vanliga i samband med festivalen, och fråga vad som stod på när jag såg att filmfestivalen inte hade någon biljettkassa. Den var nu en helt vanlig biljettkassa, som sålde biljetter till helt vanliga filmer. Sakta började jag inse att filmfestivalen hade rymt. Jag plockade fram min biljett ur innerfickan på jackan. Biopalatset, salong 1. Ja, det var ju där jag var...eller vänta. Biopalatset? Inte Filmstaden. Vad i hela friden var Biopalatset för något? Vad det än var, så hann jag inte dit på fem minuter. I synnerhet som jag inte visste var det låg någonstans...

Dagen efter hade jag en annan biljett till Biopalatset. Det visade sig ligga inne vid gågatorna, bakom Saluhallen. Och när jag kom in där, och började vandra upp för trapporna i den fantastiska trapphallen, och under mig skymtade rester av Göteborgs Stadsmur. Då mindes jag att jag nog faktiskt varit där och sett den första ARN-filmen, när jag var nyinflyttad i stan. Men det var ett par år sedan...och filmfestivalen brukar inte visa film där. Inte förrän nu...

Men nu har vi kommit för långt i berättelsen. Spolar tillbaka. Efter den missade filmen så åkte jag till ner till Frölunda Centrum. I god tid. Ville inte missa nästa film också. Den skulle visas i biografen på Frölunda Kulturhus. Det vet jag var det ligger. Jag har bott ett halvår vid sidan om Frölunda Kulturhus. Men jag har aldrig varit där inne. Jag klev av spårvagnen, gick uppför den gigantiska pampiga trappan, som inte fanns när jag bodde där, och fortsatte sedan uppför den äldre, mer normaldimensionerade, trappan upp till Kulturhuset. Tog reda på var biografen fanns och att den skulle visa min film. Allt stämde. Sedan gick jag och åt, och tog en sväng förbi Ebbes hörna (Stadsmissionens butik). Det var då min mobil ringde. Nu har jag äntligen kommit fram till det jag skulle berätta. Som sagt, mobilen ringde...

RRRIIING!
-Ja hallå, det är Anders...
-Hej, jag heter XXX och ringer från GåBort.
-OK?
-Har du tid att prata just nu?
-Nej...
-Jaha, ursäkta då. Då ringer jag om några dagar...
*KLICK*

Ovanligt artig typ det där. En försynt yngling. Tänk om det hade varit så lätt att bli av med vanliga telefonförsäljare. "Har du tid?" "Nej" och så är det avklarat. Det kunde man ju köra varje gång. Så slapp man behöva lyssna på deras långa "erbjudanden" och "uppgraderingar" som ibland i själva verket är "nedgraderingar". Men det var ju inte så att jag sa nej för att vara otrevlig. Jag hade helt enkelt inte tid. Det är ytterst sällan jag har tid att prata med telefonförsäljare, men jag brukar göra det ändå, för det kan resultera i bra blogginlägg. Men nu skulle jag ju gå på bio. Eller bio...jag vet inte riktigt om jag skulle kalla det för bio. Det såg ut som en idrottshall...

Med tegelväggar och hårda nedfällbara plaststolar. Och en stor tom plan mellan läktaren och bioduken. Man förväntade sig när som helst att Harlem Globetrotters, eller åtminstone Högsbo Basket skulle komma inrusande och börja spela på planen. Men det hade blivit en ganska tråkigt match. Det fanns ju inga korgar. Folkdansuppvisning hade också varit fullt möjligt: Gärdebylåten tonar upp och in skuttar 15 par färgglada pensionärer. Men bio, nej det var väl bland det sista man hade förväntat sig. Trots det så var det precis vad det blev. Filmvisning. Blandade svenska kortfilmer. Det är mest det jag brukar se på festivalen. Och lite dokumentärer. Och så animerade filmer. Nej, inte barnprogram. Jag sa animerade filmer. Det är en avsevärd skillnad. Långfilmer finns ju överallt, på TV och i DVD-hyllan på Erikshjälpen. Kortfilm syns alltför sällan...

Två långfilmer hann jag med också under de närmaste dagarna. Först Berberian Sound Studio. En timid engelsk ljudtekniker kommer till Italien på 1970-talet för att ljudlägga en film. Han är van vid barnprogram och idylliska naturdokumentärer, men inser snabbt att den här filmen handlar om blod och våld. Detta, och intrigerna mellan personerna i studion, driver honom långsamt till vansinne.  "Filmen i filmen" är en hyllning till klassiska italienska skräckfilmer, som Dario Argentos Suspiria. Man har till och med hittat en skådespelerska som i vissa vinklar liknar Jessica Harper (som spelade huvudrollen i Suspiria) Men vi får aldrig se filmen som ljudläggs. Vi bara hör den. Istället ser vi när ljudteknikern knivhugger grönsaker, och när skådespelerskorna efterdubbar sina skrik av smärta. Jag vet inte om jag någonsin har sett (eller rättare sagt hört) en film med så fantastiskt ljudarbete.

Och just det faktum att man inte ser, utan själv får fantisera ihop bilderna, är det genialiska. Fotot är snyggt, och stämningen i den lilla ljudstudion (nästan hela filmen utstpelar sig i samma rum) är klaustrofobisk. Karaktärerna är engagerande. Vi tycker synd om ljudteknikern och skådespelerskorna och avskyr den onde producenten och den självgode regissören. Det kunde ha blivit en fantastisk film. Om man inte hade fuskat med manuset. Handlingen bygger upp, men håller inte vad den lovar. Om den i alla fall hade haft ett dåligt slut, osannolikt, fånigt, vad som helst. Men den har inget slut. Den bara bryter. Ett öppet slut kan vara väldigt effektivt i rätt sammanhang, men här blir man bara förbannad. Jag var långt ifrån ensam om den uppfattningen, det hörde jag på folk runtomkring mig hela vägen ut från salongen, ner för trapporna, längs gatan och på spårvagnshållplatsen. Läser man recensionerna på nätet så får filmen antingen toppbetyg eller bottenbetyg. Sällan något där i mellan. De som sågar är liksom jag förbannade över bristen på slut. De som hyllar nämner inget om handlingen utan bara foto och framförallt ljudet. Och det var fantastiskt, men tyvärr, det räcker inte...

Jag kunde förresten inte låta bli att notera i förtexten att filmen bekostats bland annat av pengar från engelska National Lottery. Det är ju fantastiskt. Varför kan man inte göra så i Sverige? Svenska Spel skryter så mycket om alla pengar som man sponsrar svensk idrott med. Varför skulle man inte kunna sponsra lite kultur också?

Den andra långfilmen jag såg var A liar's Autobiography. Något så ovanligt som en animerad biografi, med tveksam sanningshalt, om en person som varit avliden i snart 25 år. Med personen själv som berättarröst. Graham Chapman. Vem? Det är konstigt, säger man Graham Chapman, så vet få vem man pratar om. Säger man Terry Jones, samma sak. Säger man Terry Gilliam, så kanske någon vet att han är en framgångsrik amerikansk filmregissör. Säger man Michael Palin, Eric Idle eller inte minst John Cleese, så vet de flesta att man talar om Monty Python. Graham Chapman är han i Monty Python som inte lever längre. Dog 1989. Söp och rökte för mycket. Han spelade Brian i Life of Brian och Kung Arthur i Monty Python and the Holy Grail. Han skrev sin högst tveksamma självbiografi och läste in den på 1980-talet. Nu har den blivit film. Intressant, men även här är manuset den svaga punkten. Bitvis kul, men den kunde ha varit ännu roligare. Vassare. Om man kunde ha anpassat berättelsen till filmmediet. Men det är naturligtvis svårt när man måste utgå från en skriven och inläst text som inte kan bearbetas. Det gick ju av naturliga skäl inte att be Graham Chapman göra om sin berättarinspelning...

Hur kom jag in på detta nu? Det var ju GåBort, och deras telefonsamtal jag skulle berätta om. För några dagar sedan ringde den försynte ynglingen igen.

RRRIIING!
-Ja hallå, det är Anders...
-Hej, jag heter XXX och ringer från GåBort.
-Jaha, hej...
-Jag skulle vilja ställa några frågor. Har du tid?

Hade jag nu varit lite elak hade jag bara sagt "Nej" igen. Så kunde han ringa upp någon annan dag. Och så kunde jag säga "Nej" och så kunde han ringa upp någon annan dag. Och så kunde jag säga "Nej", och...ja, du förstår. Men jag tyckte ju synd om honom. Och nu var jag hemma. Så jag sa:

-Ja, det har jag väl...
-Vad bra. Jo, först vill jag fråga hur det går med ditt bredband...

Suck, jag är så trött på alla dessa "hur går det med ditt bredband"-samtal. För ni bryr er ju inte alls om hur mitt bredband fungerar. Ni vill bara ha mina pengar. Den enda anledning att ni ringer, är för att ni har något nytt "erbjudande" som ni ska försöka lura på mig. Det gör det samma om jag säger att det går "Bra" eller "Dåligt" för även om det går dåligt så kommer du inte att göra något åt saken. För du är bara inhyrd telefonförsäljare, och har ingen som helst kontakt med supporten och teknikavdelningen. Du frågar bara för att det står i dina instruktioner, inte för att du bryr dig, inte för att du vill, nej du kan inte ens, göra något åt saken.

-Ja, jag har haft en del strul med uppkopplingen på sistone, men jag tror att det har med teledosan att göra. Så jag har beställt en ny sådan nu. Så det bör lösa sig.
-Jaha, men du har väl ingen bredbandstelefoni hos oss?

Nej, det är klart att jag inte har. Jag har en som är billigare, bättre och som har en trevlig kundtjänst som hör av sig snabbt när man kontaktar dem och kommer med konstruktiva lösningar. Och de ringer ALDRIG upp och försöker lura på mig några nya "erbjudanden" eller "nedgraderingar".

-Nej.
-Vad har du för något då?

Det är inte lönt att jag säger, för ni har ändå aldrig hört talas om dem

-Det är ett bra och billigt abonnemang. 49 kr i månaden, som jag också får ringa för, men jag kommer aldrig upp i den summan ändå...
-Jaha, då förstår jag.

Nej, då är det inte lönt att erbjuda någon av era lösningar. För det kommer ändå att bli dyrare. Och då är jag inte intresserad.

-...
-Men, anledningen att jag ringer egentligen är...

OK, här kommer det nu. Vad ska ni erbjuda den här gången? Fördubbla månadsavgiften och halvera hastigheten? Försöka lura i mig att min analoga TV kommer att explodera om jag inte skaffar digitalbox. Jag har förresten en digitalbox som ni har sålt till mig. Jag använder den däremot inte. För innan jag hann börja använda den så ringde ni till mig och sa att den var för gammal, och att jag borde köpa en ny...

-...att vi vill erbjuda dig att gå upp från din nuvarande hastighet på 10 MBit till 30 MBit. Och det kostar dig inget alls de första sex månaderna. Sedan blir det bara 80 kr dyrare i månaden.

Tredubbla hastigheten och bara öka avgiften med 35%. Det var ju ett helt OK erbjudande. Jag behöver inte ens 10 MBit för 249 kr. Jag var nöjd med 2 Mbit för 199. Men sedan tvångshöjde ni ju det. Så det här erbjudandet var helt OK. Men inget jag behöver...

-Nej tack. Jag är nöjd med mina 10 MBit.
-OK. Då får jag be om ursäkt att jag störde.
-Ingen fara. Godnatt.
-Hejdå.
*Klick*

Återigen, han var vänlig och försynt. Inte alls otrevlig Comhem...jag menar GåBorts telefonförsäljare är sällan det. Med vissa undantag. Deras erbjudanden är oftast tveksamma. Förmodligen hade det här också varit det. Något viktigt de glömmer att berätta. Varje gång jag har tackat ja till något och får hem papper så ser man sanningen. "Du ska få telefon också, för endast 50 kr mer i månaden...och så sänker vi din bredbandshastighet med 75%" och liknande. Men nu slapp jag undan. Det bör väl ta några månader innan de ringer igen... Trodde jag. Det tog bara några dagar:

RRRIIING!
-Ja, hallå, det är Anders...
-Jamen hejsan. Jag heter YYY och ringer från GåBort...

Nu igen? Och det här var någon ny typ. Förfärligt klämkäck. Något sliskig också...

-Jaha?
-Är det Anders?
-Ja.
-Anders Nilsson?
-Ja...
-Och jag vill bara kolla att bredbandet ditt fungerar som det ska...

Suck, nej det vill du inte alls...

-Ja, det har väl varit lite si och så. Men det duger.
-Du, det låter bra. Men vad jag egentligen ringer om är att vi vill erbjuda dig 30 MBit...Blablablabla
blablabla blabla blabla...
-Hördudu. Det där låter misstänkt likt det som ni ringde och erbjöd mig häromdagen. Jag var inte intresserad då, och jag är inte mer intresserad den här gången...
-Va? Varför inte det då? Om jag får fråga?

Vaffan har du med det att göra? Det är väl min sak. Och jag har som sagt redan pratat med er. Men nej, jag tycker inte om att vara oförskämd. Men jag är trött. I allmänhet. Och i synnerhet på er. Som ringer mig EN GÅNG TILL!

-För att det kostar pengar. Och för att jag inte behöver det.
-Jaha. Jag förstår. Ja, men då kryssar jag i här att du har tackat nej den här gången.

Jag betvivlar att det hjälper. Men det är väl knappast förvånande att ni inte kan komma ihåg att jag har tackat nej. Redan första gångerna jag var i kontakt med er (se inlägg februari 2007) så lyckades ni ju tappa bort, inte bara min felanmälan, utan alla mina grannars också, på mindre än 24 timmar...

-Jajaja...
-Då får jag önska en trevlig kväll och hoppas att du inte blir uppringd av oss på ett tag.
-Mja. Säkert. Mummel mummel...

Monday, February 11, 2013

Rå ugnsraggmunk för vampyrer och andra råa typer...

ugnsraggmunk, raggmunk, ugnspannkaka, riven potatis, blod, en droppe, blodsdroppe, människoblod
Ugnsraggmunk. Eget recept. Ugnspannkaka med massor av råriven potatis. Samt en droppe blod. Jo, faktiskt. Människoblod, dessutom. Om du tittar nere i vänstra hörnet, strax ovanför första w:et i www... Så den är inte vegetarisk. Tyvärr. Det går bra med bacon också. Eller så kanske jag bara skulle vara lite försiktigare med rivjärnet...

Jaså, är det det. Jag undrade just...

damm, dust
Damm (Foto Anders N)

Bergsjövägen

bersjövägen, vägen, road, street, göteborg, sverige, sweden, mella klippväggarna, tsyfpl, foto anders n
Bergsjövägen (Foto Anders N)

Så här tror jag att det gick till...

Två mycket uppmärksammade händelser i media den senaste tiden. Lite konstigt att ingen har kopplat ihop dem. Förrän nu. Båda har skapat många frågor. Hur kan det ha gått till? Jag har svaren nu. Det var när jag hittade en bild jag tagit på en av mina skånska resor, som allting föll på plats...

leif gw persson, g w, kor, kostöld, stulna kor, kossor, ko, häst, lasagne, hästkött, findus, snabbmat

Min teori är följande: Leif GW Persson och polisen letar efter grannens kor uppe i Södermanland. De går inte att hitta någonstans. Men de letar bara inte tillräckligt långt bort. Och inga spår finns efter några kotjuvar. I själva verket har korna rymt alldeles själva och befinner sig nu på långsemester hos en närsynt bonde i Skåne, där de utger sig för att vara hästar. Riktigt smart! De följde E4:an. Vandrade om nätterna när ingen såg dem och sov inne i skogen på dagarna. Framme i Skåne så skuttade de bara in över staketet. Bonden märkte ingenting. Långt om länge kom hans dotter på besök och förklarade för honom att det var fullt med kor bland hästarna i hästhagen. När hon åkt hem på kvällen såg bonden sin chans att tjäna några extra kronor och ringde till slakteriet. De skickade en lastbil tidigt på morgonen efter.

Men korna, som har god hörsel och är förfärligt sluga, hade hört telefonsamtalet och sprang och gömde sig i andra änden av hagen. Hästarna fick inget veta, och stod kvar och tittade nyfiket på bilen när den rullade in på gården. Chauffören kliade sig i huvudet när han såg de så kallade "korna", men den närsynte bonden insisterade på att det var dessa djur han ville sälja. Då ryckte chauffören på axlarna, förmodligen var det någon ny genmanipulerad art av nötkreatur, och det viktiga för honom var att få betalt för körningen, han brydde sig inte. Han lastade in dem i bilen och körde därifrån. Hästarna protesterade inte, de trodde att de skulle åka på semester.

På slakteriet gick de direkt in på löpande bandet. Bonden fick en massa pengar, men sa ingenting till dottern om transaktionen, för han ville inte riskera att hon skulle försöka låna av honom. När hon kom på besök nästa gång så fanns korna kvar i hagen, men hästarna, som hon var delägare i, var borta. Pappa Bonden insisterade på att ingenting hade hänt. Hon trodde honom inte. Det var därför hon satte upp lappen du ser på bilder här ovanför. Korna fick hagen för sig själva och hästarna...ja, jag säger bara Lasagne...

Den 13:e galaxen

Den 13:e galaxen (Foto Anders N)

Försenad första rapport från uppfärd och ankomst till Göteborg...

Tiden går fort. Nu börjar jag komma på plats här i Göteborg igen. Har haft min första tvättid idag. Det bör väl vara ett tecken om något på att rutinerna börjar fungera igen. Fick utnyttja nästan hela också. Det var bara de första tio minutrarna av mitt inbokade pass som en av mina grannar tyckte att de hade mer nytta av än vad jag hade...

Jag kom upp lagom till Filmfestivalen, som du säkert märkt på de senaste inläggen. Det kommer något festivalinlägg till snart. Men jag har ju inte berättat något om min uppfärd, innan festivalen. Det kom bort i hastigheten. Resan gick faktiskt utan något större problem. Jag åkte regionaltrafik hela vägen, från Olofström till Göteborg. Det går faktiskt, och det är betydligt billigare än att boka vanlig biljett. 272,80 kostar resan på Skånetrafikens hemsida, om man har JOJO-kort. En hundralapp till får man hosta upp för samma resa om man bokar den via SJ. Som egentligen inte alls har med resan att göra, för det är Skånetrafikens buss och sedan Öresundståg hela vägen. Med byte i Bromölla och Lund. Bytet i Lund känns inte riktigt välplanerat dock. Sex minuter har man på sig. Mitt tåg var dock 2-3 minuter försenat vid ankomsten, så det blev till att springa...

Men för övrigt inga större problem, som sagt. Förrän på bussen från Göteborgs C ut till förorten. Det blev tvärstopp ute i ett villaområde. Vägarbete på båda sidor av den smala gatan. Det stod i alla fall en skylt där det kallades vägarbete. Så mycket arbete syntes inte till, men det stod två stora lastbilar på varsin körbana i alla fall. Busschauffören var helt oförberedd. Trafikledningen visste heller ingenting. Stämningen bland passagerarna, i synnerhet personifierad av en äldre herre med rullator, var ganska hätsk. På andra sidan vägarbetet stod en buss med samma nummer som den jag åkte i, fast med motsatt färdriktning. Hur länge den hade stått där insåg jag först när vi så småningom fick åka förbi. För precis efter den mötande bussen kom ytterligare en. Precis likadan. Och denna stadsbusslinje går mitt på dagen var 15:e minut. Stoppet hade alltså varat minst 15 minuter. Men det kan också ha varit nästan en halv timme. För jag vet ju inte hur länge det varit stopp innan bussen kommit. Visst måste man vägarbeta lite ibland, men att stoppa upp kollektivtrafiken helt inne i stan, utan att förvarna trafikledningen. Det rekommenderas inte...

vägarbete, blockad, väg, gata, stopp, road block, road work, street, buss, bus, villaområde
Utsikt från framrutan i "min" buss. Blockeringen mitt i bild,
och där bakom den andra bussen... (Foto Anders N)

När jag skriver det här med lite distans och perspektiv så inser jag det absurda. Att bli så upprörd över ett busstopp på 15 minuter. 15 minuters försening nere i Blekinge där jag kommer från, betyder vanligtvis missat byte och extra väntetid på en timme till nästa. Se mina reseskildringar från sommarens skånska resor här på bloggen. Jämfört med det är ju 15 minuter ingenting. Men man blir ändå irriterad...

Väl framme med mina stora väskor noterade jag huset stod kvar, lägenheten var hel och kyl- och frys var i betydligt bättre skick än när jag kom upp efter sommaren (Har jag berättat om det? Nej, jag tror jag ville bespara läsekretsen...) Inga försenade räkningar, inga brev till Linus eller något annat fantasifoster, inga önskemål om att komma in i min lägenhet för att äntligen installera det sedan länge utlovade bredbandet. Nej, mest lite reklam. (Trots lapp på dörren) Jo, och så förstås ett riktigt fint julkort, som jag varit fullkomligt ovetande om fram tills dess. Tar härmed tillfälle att tacka för det. Det ligger numera i min matlåda. Hedersplats, med andra ord...

Saturday, February 2, 2013

Grodan

Grodan (Foto Anders N)

Trädskor

trädskor, träskor, trätofflor, skor, skor i träd, skoträd, skor i träd, uppslängda, uppkastade, skor, shoe, shoes, shoe tree, tree shoe, shoe tossing
Trädskor (Foto Anders N)

Modeblogg: Göteborgs Filmfestival

Var på två spännande seminarier i Onsdags.

kalle boman, karl-axel, filmproducent, producent, göteborg, göteborgs filmfestival 2013, giff, gothemburg, gothenburg, international, film festival
Kalle Boman, kreativ filmproducent

Peter Lord, aardman, animatör, animator, göteborg, göteborgs filmfestival 2013, giff, gothemburg, gothenburg, international, film festival
Peter Lord, animatör

Men...

Är det bara jag som tycker att herrarna är slående lika?