Monday, November 26, 2012

Middagstips: Rågkåldolmburgare


kåldolm, kålpudding, lingon, lingonsylt, sås, brunsås, rågbulle, burgare, rågkåldolmburgare, svensk husmanskost, tsyfpl, foto anders n
Rågkåldolmburgare (Foto Anders N)

Eget recept. Kålpudding (med lingonsylt och
klumpig sås) i rågbulle (med russin).

Sunday, November 25, 2012

Mörka moln över Råsunda...

råsunda, råsundastadion, stadion, fotbollsstadion, aik, djurgården, fotbollslandslaget, fotboll, sveriges nationalarena, stockholm, solna, tsyfpl, foto anders n
 
råsunda, råsundastadion, stadion, fotbollsstadion, aik, djurgården, fotbollslandslaget, fotboll, sveriges nationalarena, stockholm, solna, tsyfpl, foto anders n
Råsundastadion, snart ett minne blott... (Foto Anders N)

GP
DN DN DN DN DN DN DN

The Firebird / Eldfågeln

firebird, eldfågel, eldfågeln, foto anders n, tsyfpl
The Firebird / Eldfågeln (Foto Anders N)

Ursäkta, har du en tia till lite mat?

...frågade mannen som stoppade mig på gatan utanför Nordstan. Han såg snäll och hungrig ut. Jag letade i min plånbok. "En hamburgare hade suttit fint" mumlade han. Jag hittade två enkronor och räckte över till honom. "Har du ingen tia?" frågade han. Nej, det hade jag tyvärr inte. Och han såg inte ut att ta kort heller. Då gav han tillbaka mina pengar. Han förklarade för mig att två kronor inte räckte till någon hamburgare. Sedan gick han vidare...

Saturday, November 24, 2012

Finkulturell debut nr 2: Dramaten! (En godnattsaga om traditioner, och ANDRA RADEN HÖGER)

dramaten, kungliga dramatiska teatern, stockholm, sweden, royal dramatic theatre, sverige, nybroplan, tsyfpl, foto anders n
Kungliga Dramatiska Teatern, Stockholm (Foto Anders N)

Jag fortsätter min rapport om Stockholmsresan. Jag skrev nyligen om mitt första besök på Liljevalchs. Två dagar tidigare gjorde jag mitt första besök på en ännu mer anrik kulturinstitution. Kungliga Dramatiska Teatern. Eller i vardagsspråk: Dramaten. Här härjade en gång Ingmar Bergman, numera spökar han där, förmodar jag. Inte minst eftersom man har omarbetat en av hans mest kända filmer till en helaftonsteaterföreställning. Fanny och Alexander. Den måste man ju se. Det året jag bodde i Stockholm brukade jag gå på Stadsteatern ibland. Att gå på Dramaten vågade jag inte. Det var ju ett sånt där FINT ställe. Och förmodligen förfärligt dyrt. Men det är inte riktigt sant. Man kan köpa budgetbiljetter, platser med lite sämre läge. På Stadsteatern kostar alla biljetter lika mycket. Men nu kände jag att det var dags för lite anrik dramatik, så jag köpte mig en sådan där budgetbiljett. Och jag begav mig till Nybroplan, där teatern ligger...

Vad jag inte hade tänkt på, var att det på en sådan anrik teater finns traditioner. Vissa saker man förväntas veta, och följa. Att hitta sin plats var till exempel ett äventyr bara det. Låt mig berätta:

Jag tog tunnelbanans blå linje från Fridhemsplan till Kungsträdgården. I Kungsan var redan isbanan isad, och där var fullt med folk. Jag noterade att det var få som använde hjälm. Däremot ett flertal unga tjejer som åkte med glödande cigaretter i handen istället. Någon hade den i munnen. Jag har aldrig tänkt på att cigaretter fungerar som skydd för huvudet. Men det är väl ett nytt rön, och var brukar dessa först dyka upp om inte i Huvudstaden. Om några år kommer ni att kunna se de små barnen i Sveriges alla ishallar, utan hjälm men med glödande cigaretter i händer och munnar. Kanske rent av skolan kan stå till tjänst med dessa. Nog kan kommunen sponsra ett så enkelt och billigt skydd för vår uppväxande generation.

Nåväl, det var Dramaten jag var på väg till. Jag sneddade uppför den lilla gatan bort till Berns, genom Berzeli park och till Nybroplan. Klockan var halv sju på kvällen och det var mörkt. I hörnet ut mot gatan stod Marie-Louise Ekmans staty av Margareta Krook. Också med en cigarett i handen. Det sägs att det var där hon brukade stå och röka. Några skridskor hade hon däremot inte. Några damer i sextioårsåldern var framme och klappade Maggan på magen och blev alldeles till sig när de märkte att hon var VARM. Det är ju också ett litet genidrag med den statyn...

Jag fortsatte förbi tanterna och in genom huvudentrén. Jag visste att föreställningen skulle vara i stora salongen. Så det kunde väl inte vara så svårt att hitta? Jag köpte ett program i informationsluckan och såg mig omkring. Där fanns två vägar att gå. En in till vänster och en in till höger. Min plats var för att vara exakt på "ANDRA RADEN FOND HÖGER". Andra raden låter som en fantastiskt bra plats. På Lars Hollmer-konserten i Vara och på Aniara på Stadsteatern satt jag på första raden. Allra längst fram, med strålande utsikt. Fantastiskt bra platser. Andra raden borde ju vara nästan lika bra. Näst längst fram. Men på Dramaten har man andra regler och benämningar...

När jag bokade biljetten såg jag en skiss över Dramatens salong. ANDRA RADEN betydde inte andra raden, näst längst fram utan något helt annat. Längst fram var det PARKETT med ett antal rader med platser. De var jättedyra. Bakom dessa på skissen, men egentligen ovanför, fanns FÖRSTA RADEN, det vill säga en våning upp. Sedan ANDRA RADEN och TREDJE RADEN. Det vill säga andra och tredje våningen. Jag skulle alltså sitta på andra våningen. Tredje raden/våningen var ännu billigare, men jag ville inte råka ut för en ny Nina Hagen-upplevelse.

Om jag skulle sitta på ANDRA RADEN HÖGER, skulle jag då gå in genom entréhallen och sedan till höger? I den riktning ungefär hälften av alla människor tycktes vara på väg? Man kan tro det, men det verkade bara vara vägen till parketten. De fina platserna. Det måste alltså finnas någon annan väg. Jag såg mig omkring. Framförallt till höger, eftersom det var på den sidan jag skulle sitta. Då hittade jag en liten diskret dörr på höger sida, precis innanför entrédörren. Lite diskret, för andra klassens publik. Sådana som inte har råd att sitta på parketten. Där stod en skylt: FÖRSTA RADEN.

Ok. En dörr till höger till första raden. Men ingen till ANDRA? Om dörren till första raden, för andra klassens publik, var precis innanför entrén, borde dörren till andra raden, för tredje klassens publik, vara utanför entrédörren. Eller? Jag vände mig om. På motsatt sida om entrén, det vill säga till vänster, fanns en likadan dörr. Där stod det ANDRA RADEN och TREDJE RADEN. Jaha, det var bättre. Då slapp jag gå ut. Dit skulle jag alltså gå. Lite oklart det där med att man skulle gå till vänster för att komma till ANDRA RADEN HÖGER, men bara man visste om det, så var det väl helt ok.

Jag gick in genom dörren. Där fanns en trappa. Jag gick uppför trappan. När jag kom upp såg jag två skyltar på väggen framför mig. ANDRA RADEN och TREDJE RADEN. Båda pekade till vänster. Jag gick vänsterut genom en dörröppning och en kort hall tills jag kom fram till en stängd dörr och en ny trappa. På den stängda dörren stod det något om någon restaurang, så dit skulle jag nog inte gå. Trappan då? Där satt en liten skylt som pekade uppåt, med texten TREDJE RADEN. Fast jag skulle inte till tredje raden, utan bara till andra. Fanns den bakom den stängda dörren då? Jag drog i dörren. Den var låst...

Jag hade alltså följt skyltarna, vänsterut, mot ANDRA och TREDJE RADERNA. Nu fanns det bara en skylt, mot TREDJE RADEN. Betydde det att jag redan befann mig på andra raden? Det var det enda sättet jag kunde tolka det på. Men här fanns ingen teater, bara en trappa och en dörr. Och trappan var fel och dörren var låst. Dessutom stod det "Restaurang" på den. Jag blev inte klok på det där. Jag gick tillbaka till skyltarna. De som satt precis ovanför den första trappan. Men de pekade fortfarande vänsterut. Trots att där inte fanns någon andra rad. Bara en stängd dörr. Och en trappa till TREDJE RADEN. Vem hade snott den ANDRA RADEN? Jag hörde en massa röster från andra hållet. Det vill säga högerut. Och det var ju faktiskt så att jag skulle sitta på ANDRA RADEN HÖGER. Det kändes mer naturligt att gå högerut, så då gjorde jag det. Där var ett stort vackert rum med vackra utsmyckningar och väggmålningar. Där fanns en liten servering och massor av folk. Jag fick syn på en tjej som gick omkring och sålde programblad. Så jag dök på henne...

-Ursäkta, vilken rad är detta?

Hon log vänlig mot mig. Detta var FÖRSTA RADEN. Vilket kändes logiskt med tanke på att jag bara gått en våning upp. Men för att komma till första raden skulle jag ju ha gått uppför trappan till höger i entrén. Enligt skyltarna. Och jag gick ju uppför den till vänster. Sedan frågade hon...

-Vilken rad har du?

Och log ännu vänligare. ANDRA RADEN? Ja, den är inte helt lätt att hitta. Och så följde hon med mig tillbaka till den vänstra trapphallen där jag nyss kom ifrån. Bort till den första trappan, och de två skyltarna på väggen. De som pekade vänsterut. Men sa hon, för att komma till ANDRA RADEN skulle jag gå uppför DEN trappan. Och nu när hon pekade, så fanns det plötsligt en trappa till. Till ANDRA RADEN. Jag tackade henne, och hon gick tillbaka igen. Hur kunde jag missa denna trappa? Jo, det var fortsättningen på den trappa jag ursprungligen gick. Den som kom från entrén. Jag skulle inte alls ha gått till vänster när jag kom upp, jag skulle ha vänt mig helt om och fortsatt på samma trappa. Där satt till och med en liten skylt med ANDRA RADEN. Men man blev ju lurad av två pilar som pekade vänsterut, in i nästa rum. När pilen till ANDRA RADEN egentligen borde ha pekat rakt upp. Eller inte funnits alls. Så att man bara hade fortsatt uppför trappan man kom i...

Jag fortsatte uppför min ursprungliga trappa. Ovanför den satt en trött herre som såg ut som Göran Greider. "Är det här den svårfunna ANDRA RADEN?", frågade jag. Han svarade inte. Men han signalerade att han ville se min biljett. Och det fick han naturligtvis. Han suckade djupt. "Du är på fel sida" sa han.

-Nej, det kan jag inte vara. Det stod att jag skulle gå upp här.
-Nejnej. Du har andra raden HÖGER. Det här är vänstra sidan.
-Ja, det vet jag mycket väl. Men skylten med ANDRA RADEN stod på vänster sida.

Han såg ut att tänka att jag var bakom flötet. Sedan fortsatte han:

-HÖGER är andra sidan. Du får gå ner igen och gå upp på rätt sida.
-Ner?
-Ja, du KAN komma in från det här hållet. Men det är inte rätt.
-Ok...?
-Gå ner i foajén en stund. Det är ändå inte öppet i salongen.
-Då gör jag väl det...

Det kan vara besvärligt att klämma sig förbi en massa folk inne i salongen om man kommer från fel håll, det vet jag av erfarenhet. Så jag gick ner igen. Först ner för första trappan, och sedan ner för andra. Ut genom dörren vid entrén, förbi informationsdisken och tvärs över entréhallen och in genom dörren på andra sidan. På HÖGER sida. Den som det stod "FÖRSTA RADEN" på. Fast jag skulle till ANDRA. Uppför trappan. Där såg likadant ut som på motsatta sidan. Fast spegelvänt. Några skyltar minns jag inte att jag såg alls på den här sidan, men jag visste ju vart jag skulle. Jag såg ett stort vackert rum med väggmålningar och servering. Fast nu på vänster sida. Jag tittade in. Ja, det var samma rum, fast från andra hållet. Samma människor, samma tjej som sålde program. Man behövde alltså inte gå ner till entrén, man kunde gå igenom här också.

Det måste vara det här vackra rummet som var foajén. Jag är inte van vid teatrar som är så fina att de har en separat foajé, den brukar ligga i anslutning till entrén. Jag trodde helt enkelt att det var entréhallen han menade. Då har jag lärt mig det nu.

Men om tjejen med programbladen hade visat mig till höger istället för vänster så hade jag kommit rätt utan att behöva möta Göran Greider. Men hon visste väl inte vilken sida jag satt på, frågade inte och tog för givet att jag satt till vänster, eftersom skyltningen var oklar där. Skyltningen till höger var snarare obefintlig. Vilket inte är så konstigt, eftersom skyltarna i entrén visar att man ska gå till vänster. Alltså behövs det ingen skyltning till höger.

Jag fortsatte uppför trappan till HÖGER. En våning till, till vad som måste vara ANDRA RADEN. Trappan gick inte längre. Äntligen! Den första jag mötte där var Göran Greider-gubben. Igen? Här också? Han förde en livlig diskussion med en annan gäst. Som förmodligen också kommit upp på fel sida. Men hur kunde Greider vara på den här sidan nu? Jag tittade förbi honom. Där fanns en stor lång hall, lätt krökt, som sträckte sig utanför alla ingångarna till salongen. Med utsikt ner mot foajen. Med toaletter och rockhängare. Den sträckte sig från rummet med trappan där jag kom upp, bort till rummet med trappan där jag mötte honom förra gången. Naturligtvis. Man kunde gå runt. Det sa han ju. Utan problem. Men man SKA inte göra det. Det är inte RÄTT. Man måste tänka på att det här är en traditionsfylld plats. Man SKA gå på RÄTT sida. För det har man alltid gjort. Hur skulle det se ut om folket som ska sitta till HÖGER, plötsligt går upp för trappan till VÄNSTER?

Salongen var öppen. Jag gick in och satte mig. Strax efter mig kom ett par äldre damer. Efter dem rusade Göran Greider. Han förmanade dem för att de inte hade visat sina biljetter för honom. Vilket inte var helt logiskt, det inser jag, eftersom han stod en bit bort och diskuterade med en annan person. Mig jagade han inte. Han kände igen mig. Han nickade till mig och sa:

-Se där! Nu är du på rätt sida!

Värt att nämna i sammanhanget är att jag satt mitt på raden. Jag satt till höger, men det var inte lätt att se. Lättast såg man det på biljetten, ANDRA RADEN HÖGER. Platsen bredvid mig räknades förmodligen som ANDRA RADEN VÄNSTER. Det skilde inte många centimeter. Men HAR MAN PLATS TILL HÖGER SÅ SKA MAN TA TRAPPAN TILL HÖGER! ÄVEN OM DET STÅR PÅ SKYLTEN I ENTRÈN ATT ANDRA RADENS PUBLIK SKA GÅ IN TILL VÄNSTER. ÄVEN OM MAN KAN GÅ IN GENOM VILKEN DÖRR SOM HELST TILL SALONGEN NÄR MAN VÄL KOMMER UPP! PÅ VILKEN SIDA SOM HELST! TRADITIONER ÄR TRADITIONER! REGLER ÄR TILL FÖR ATT FÖLJAS! MAN KAN INTE ACCEPTERA VAD SOM HELST. DET ÄR JU SKYLTAT! FÖLJ DOM! OM INTE SKYLTARNA VISAR FEL FÖR DÅ SKA DU GÖRA TVÄRTOM! DET FATTAR VÄL VARENDA MÄNNISKA! VÄNSTER ÄR VÄNSTER OCH HÖGER ÄR HÖGER. SÅ HAR DET ALLTID VARIT OCH SÅ SKA DET ALLTID FÖRBLI!

Friday, November 23, 2012

Glödande / Glowing

glowing, glödande, kol, coal, cheese, ost, tsyfpl, foto anders n
Glödande / Glowing (Foto Anders N)

Lediga båtplatser

lediga båtplatser, ledig båtplats, båt, parkering, tsyfpl, foto anders n
Lediga båtplatser (Foto Anders N)

Höstkväll i Vasaparken

vasaparken, höst, kväll, höstkväll, motljus, solen, solljus, vasastan, stockholm, romantik, romantiskt, kärlekspar, lovers, autumn, evening, sweden, tsyfpl, foto anders n
Höstkväll i Vasaparken (Foto Anders N)

Ja, och så var det tågresan... (Något av en besvikelse)

Fortsätter min rapportering från Stockholmsresan häromveckan. Jag har ju inte berättat något om själva tågresan. Jag hade stora förväntningar. Du som brukar läsa den här bloggen vet ju att det brukar hända saker när jag försöker åka tåg. Speciellt när jag passerar Lund eller Eslöv, men även min förra, och förrförra, Stockholmsresa bjöd på intressanta tågstrul. Spännande blogginlägg har det blivit. Vad skulle hända den här gången? Jag åkte in till Göteborgs Central (ungefär 10 km västerut) med bussen. Sedan klev jag ombord på tåget. Bland mina medpassagerare denna gång noterades särskilt en Göteborgsk fotbollslegendar, aktiv i min barndom, och vars tre söner numera upprätthåller familjens heder på gräsplanerna och i Let's Dance. Tåget avgick precis i tid och tuffade på i godan ro. Utan några som helst problem. Hela vägen fram till Sävenäs (det vill säga 6 min. eller ungefär 4 km österut). Där blev det stopp. Växelfel. Morgonljuset lyste vackert över höghusen i Kortedala som jag skymtade uppe på backen. Jag kunde inte låta bli att notera att jag var halvvägs hemma. Medan vi stod där, i X2000, och pendeltåget till Alingsås körde om oss, funderade jag på om min resa till Stockholm skulle sluta här. Om den skulle sluta någonstans annat än Stockholm, så var det ju bra att det var gångavstånd hem i alla fall...

Men efter 15 minuter så bar det av igen. Denna gång utan några egentliga problem. Vi lyckades inte köra in den förlorade kvarten, men vi blev inte mer försenade heller. I väntan på att min tillfälliga bostad skulle bli tillgänglig för incheckning promenerade jag bort till Kulturhuset. Där kan man alltid fördriva lite tid. Sedan klev jag på gröna linjens tunnelbana norrut. Jag hade kunnat ta den blå också, men jag hade gott om tid... Trodde jag. Vi stannade vid alla de bekanta stationerna. Hötorget, Rådmansgatan, Odengrop...Där blev det stopp. Strömlöst. Vi fick gå av.

tågstopp, odenplan, tunnelbanestopp, strömlöst, stopp i tunnelbanan vid odenplan, odengrop gröna linjen, station, stockholm, underground, subway

Jag gick upp, tog en titt på Odengrop och åt en sen lunch innan jag fortsatte till fots mot St Eriksplan via Vasaparken, studio Jens Assur, Sabbatsberg, Bonniers bakdörr och St Eriksbron...

Och när det två dygn senare var dags för hemresa, så gick den helt utan försening. Jag förstår att du är besviken...

Pasta Karrébonara

karrebonara, karrébonara, fläskkarrébonara, pasta, spagetti carbonara med karré, fläskkarré, variation, lyxig, deluxe, tsyfpl, foto anders n
Pasta Karrébonara - Carbonara med
Fläskkarré istället för bacon (Foto Anders N)

Monday, November 19, 2012

Friday, November 16, 2012

Finkulturell debut, nummer 1 - Liljevalchs

liljevalchs, liljevalcks, liljevalks, konsthall, konstmuseum, art museum, stockholm, djurgården, serige, sweden, swedish, tsyfpl, foto anders n

På besök i den kungliga huvudstaden måste man passa på att vara riktigt finkulturell. Så som man aldrig hade tid att vara medan man bodde där. Jag har aldrig tidigare besökt Liljevalchs konsthall, en institution inom svenskt kulturliv. Jag vet inte varför, det har bara inte blivit av. Nu var det dags. Jag tog den nya spårvagnslinjen från Sergels torg och hela vägen ut på Djurgården. Just nu visades En djefla utställning om August Strindberg. En utställning som kanske mer fokuserade på Ågusts målningar och fotografier, än på hans författarskap. Min huvudsakliga anledning till besöket var inte så mycket gubbtjyven själv och hans verk, som det bildspel som var en del av utställningen...

august strindberg, agust, ågust, swedish writer, author, august was here, bildspel, utställning, liljevalchs, liljevalcks, liljevalks, konsthall, konstmuseum, art museum, stockholm, djurgården, serige, sweden, swedish, tsyfpl, foto anders n

August was here
, heter det. Dess avsikt är att placera August Strindberg i vår samtid. Rent bokstavligen. Uppmaningen var att placera honom i en modern bild. Jag har valt att placera honom i en av mina egna...


august strindberg, agust, ågust, swedish writer, author, august was here, bildspel, utställning, liljevalchs, liljevalcks, liljevalks, konsthall, konstmuseum, art museum, stockholm, djurgården, serige, sweden, swedish, tsyfpl, foto anders n

Jag kallar den "Det är synd om barnen". Titeln kom tyvärr inte med i bildspelet. Se bilderna från bildspelet, på Liljevalchs hemsida. Kanske du också vill skicka in en egen bild?

Chockbesked! Mitt bredband håller på att gå ut!!!

Vaknade imorse med en gräslig nackspärr. Har fått ta det lugnt idag. Och det är förstås inte fel. Fått en hel del nödvändiga hemmasaker gjorda. Gjort backup på bilder och filmprojekt till exempel. Och diskat. Men nackspärren hade jag gärna sluppit. Nå, vad ska jag göra nu då? Kanske berätta om det senaste mötet med mitt älskade bredbandsbolag, GåBort. Dem har du knappast missat om du brukar läsa den här bloggen. De har försökt lura mig många gånger, och många intressanta inlägg har det blivit. Leta bakåt i bloggen så ska du få se. Och uppenbarligen förföljer de mig till huvudstaden också. Detta lilla möte ägde rum när jag var i Stockholm förra veckan:

Promenerar genom ett köpcentrum. Mitt i gången har några personer slagit upp läger, du vet som de där som brukar försöka lura på dig telefonabonnemang eller Omega3. Om jag bara går snabbt nog...Nej, tusan...en av dem har fått syn på mig...

Försäljartyp: Ursäkta mig, har du GåBort?

Jaså, är det ni. Men eftersom jag redan har GåBort, så behöver ju inte den unge mannen värva mig, och då är det väl bara att svara ärligt, så är saken ur världen?

JAG: Ja.
F: Va? Har du?

Han verkar ärligt överraskad. Det är nog inte så många som han har lyckats fånga idag...

J: Ja, det har jag.
F: Men då har jag en present till dig. Kom...

Och så springer han bort till en dator. Jag trodde de var här för att värva nya kunder, de gamla brukar de ju plåga på telefon. I princip skulle jag kunna gå nu, för jag är på väg någon helt annanstans, och han hade så bråttom att han inte hade märkt vart jag hade försvunnit. Men det hade ju varit oartigt. Han uppför sig som folk. Det är en bra början. Det där med present tror jag däremot inte så mycket på, men det är alltid intressant att se hur ComHem...Jag menar GåBort försöker lura sina kunder... Jag lunkar bort till honom.

F: Vad är ditt personnummer?

Ska jag verkligen ge honom mitt personnummer? Ja, han ser ju rätt menlös ut. Det är nog ingen fara...

J: 82xxxx-xxxx

Han knappar in det på datorn, och se, där dyker mitt namn och min adress upp.

F: Ja, eftersom du har varit kund hos oss så länge, så har jag en present till dig.

Det sa du redan innan du visste hur länge jag hade varit kund hos er. Men å andra sidan, ni brukar säga det, även på telefon. Ni har alltid något speciellt fint erbjudande för lång och trogen tjänst. Och något lämpligt säljargument. Oftast inte helt ärligt, ibland rena lögner. Om ni inte hade resulterat i så många bra uppslag till blogginlägg hade jag sagt upp bekantskapen med er för länge sedan...

F: Och det passar ju bra, eftersom ditt abonnemang håller på att gå ut.

Gå ut? Vadå? Det är väl ett löpande abonnemang? Jag betalar varje månad. Det kan väl inte "gå ut". Men det kan vänta, låt höra, vad har du för "present" till mig nu då?

F: Jag ser att du inte har Digital-TV. Så nu ska du få GRATIS TV.

Då är du dåligt informerad. Jag har Digital-TV. Jag köpte en digitalbox av er i våras. Utan abonnemang. Bara grundutbud. Men jag har inte hunnit koppla in den. Jag tittar på mina analoga kanaler, de kostar ingenting extra. Och för någon månad sedan ringde ni och sa att den nya boxen redan var föråldrad. Jag bryr mig inte, för...

J: Jag behöver ingen mer digitalTV. Och jag har mina analoga kanaler. Mest kollar jag på SVTPlay via datorn...
F: Behöver inte?
J: Nej.
F: Men det är ju GRAAATIS!
J: Fast det där menar du väl inte riktigt. Det kostar väl pengar?
F: Öh...ja...om sex månader. Innan dess kostar det ingenting.
J: Då är det ju inte gratis.
F: Men det är ingen bindningstid. Du kan säga upp det när du vill.
J: Fast jag behöver inte mer TV. Jag har redan TV. Massor av TV.
F: Men ditt abonnemang GÅR JU UUUT?
J: Ja, du har sagt det förut. Vad menar du med att det går ut?
F: Öh...att bindningstiden snart är slut.
J: Och? Det är ju jättebra...

Det är väl knappast ett säljargument att bindningstiden ska gå ut. Det är väl jättebra att bindningstiden är slut. Det betyder att jag har stått ut med ert senaste så kallade erbjudande i 12 månader och äntligen kan välja någon annan leverantör om jag så skulle vilja. Jättebra för mig. Inte för er, naturligtvis. Att ni är väldigt intresserade av att låsa upp mig igen, det är en annan sak, men att använda det som säljargument mot mig är rent ut sagt löjligt...

F: Jaså, vad ska du göra då?
J: Ja, det vet jag inte, men i väntan på det ska jag fortsätta att betala min månadsavgift. Och så ska jag använda mitt bredband. Precis som vanligt...
F: Jag ser att du betalar 200...nånting.. Men nu får du ju TV också för de pengarna!

249 kr, för att vara exakt...

J: Men jag har redan TV.
F: Men Åååååååh!
J: Tack i alla fall. Hejdå...

Thursday, November 15, 2012

Novemberkväll vid Gamlestadstorget

gamlestadstorget, göteborg, gamlestaden, hus, fabrik, industri, rivning, riva, rivningshus, grävskopa, rasera, raserat, nybygge, bygge, byggnation, pendeltågsstation, höst, höstljus, novemberkväll, nordiskt luus, nordic light, tsyfpl, foto anders n

gamlestadstorget, göteborg, gamlestaden, hus, fabrik, industri, rivning, riva, rivningshus, grävskopa, rasera, raserat, nybygge, bygge, byggnation, pendeltågsstation, höst, höstljus, motljus, novemberkväll, nordiskt luus, nordic light, tsyfpl, foto anders n
Gamlestadstorget, Göteborg 2012-11-15 (Foto Anders N)

Wednesday, November 14, 2012

Paj Lapplandia

paj lapplandia, paj, renskav, bacon, purjolök, chilisås, soja, svamp, creme fraiche, lappland, lapplandica, tsyfpl, foto anders n
Paj Lapplandia

Nej det är inget jag har hittat på. Den heter så. Recept går att hitta på nätet, men jag har lagat min med tomatpure eftersom jag inte hade någon chilisås, och med viltskav eftersom det var billigare än äkta lapp. Och jag har designat Kebnekajsemönstret på locket själv. Orkade inte gräva fram brödkaveln... (Foto Anders N)

Höstkväll vid Odengrop

odenplan, odengrop, gropen, citybanan, pendeltågsstation, järnvägstunnel, uppgrävt, byggarbetsplats, 2012, 2013, gustav vasa kyrka, tsyfpl, foto anders n
Odenplan, november 2012 (Foto Anders N)

Ett möte med Hans Hammarskiöld (RIP)

Läste sent igår kväll att en av Sveriges stora fotografer, tillika en personlig favorit, har gått ur tiden,. I synnerhet hans svartvita människobilder är i en klass för sig. Hans Hammarskiöld (1925-2012) var den siste av det legendariska fotografkollektivet Tio Fotografer, som också inkluderade andra favoriter som Georg Oddner (1923-2007) och Tore Johnson (1928-1980).

Jag har tidigare skrivit om mina möten med svenska fotografpersonligheter. Jag träffade Hans Hammarskiöld 2009. Det var ett mycket kort möte, knappt värt att kalla ett möte, men det betyder mycket för mig, i synnerhet idag...

Äldre, mycket prydligt klädd man, kommer vandrandes genom konsthallen. Vid dörren står en slöfsig student.

PRYDLIG ÄLDRE MAN: Hej.
SLÖFSIG STUDENT: Hej.

Därefter blev det bildvisning. Hans Hammarskiöld visade och berättade om bilder från hela sin långa och imponerande karriär. En karriär som nu har tagit slut...

Smakprov ur en film av Per Wichmann med HH och några av hans klassiska barnbilder:



Kamera&Bild (Intervju med HH)
DN

Monday, November 12, 2012

Den brinnande ballerinans ben...

den brinnande ballerinans ben, ballerinans brinnande ben, av eld, burning ballerina legs, of fire, tsyfpl, foto anders n
Den brinnande ballerinans ben... (Foto Anders N)

Ja förresten...

hammarby, hammarbytoppen, hamarby sjöstad, södra hammarbyhamnen, kulturama, stockholm, tsyfpl, foto anders n
För en vecka sedan skrev jag att jag efter arbetet med min kortfilm skulle ta semester. Det har jag också gjort. Det blev en mycket kort tur till en helt annan stad. Vilken? Kan ovanstående bild möjligen ge dig en ledtråd? Vädret var betydligt bättre än förra gången, så det blev mer fotopromenad än loppis den här gången. Fler bilder kommer de närmaste dagarna...

Portionsförpackning...i kylen? (Vem har snott min Keso?)

Öppnar kylskåpsdörren. På jakt efter lite Keso. När man blir sugen på något och egentligen vill äta något betydligt sötare och fetare, men man är inne i en sådan där period att man ska försöka vara nyttig. Då kan man ta sig några skedar Keso. Det kan jag verkligen rekommendera. I synnerhet minikeso. Inte så mycket för att den är magrare, utan för att den är mjukare och mildare. Vanlig Keso kan vara ganska sträv ibland, tycker jag. Men det gäller förstås att hitta den där burken Keso man köpt, och den här gången var det inte det enklaste...Leta, leta, leta... Nej...Vem har snott min Keso?

Om jag nu har köpt någon, vill säga. Men jag var ju i affären igår. Och jag minns så väl hur jag öppnade dörren till mjölkavdelningen. Siktade in mig på Kesopaketet och sträckte in handen... Vänta nu... Det var ju då som...

En man knackade mig på axeln. "Excuse me sir", sa han. Jag tittade förvånat på honom. Han och hans kompis såg vänligt på mig. "We are looking for baking powder." Det vill säga bakpulver. Och det kunde jag väl hjälpa honom med. Jag funderade två sekunder, för affären har precis flyttat om alla sina hyllor. Var kan bakpulvret tänkas stå nu? Jag såg mig omkring. Där borta var bakavdelningen. Jag tog honom med mig bort till hyllan och grävde fram en burk. Bakpulver. Baking powder. Jag gav burken till honom. Han såg på mig med viss tveksamhet. Nej, sa han. Han var ute efter en mindre förpackning. För två personer. Hans syster hade sagt honom att det brukade finnas i kylen vid mjölken.

Jag har aldrig ens tänkt tanken att köpa bakpulver i portionsförpackning. Än mindre i kyldisken. Jag brukar för övrigt aldrig klara av att klämma ner en hel portion bakpulver på egen hand. Men jag har ingen anledning att ifrågasätta mannen eller hans syster. Jag bad honom leta upp någon i personalen. Han och hans vän tackade för hjälpen, jag tog min korg och gick vidare. Jag mötte en kille i personalen som jag brukar hälsa på. Så också idag. De två männen dök på honom. Jag såg på avstånd hur han också gick bort till bakhyllan, tog samma burk som jag tagit, och räckte fram den. Och hur han såg om möjligt ännu mer förvånad ut än jag gjorde när mannen inte ville ha den... Sedan såg jag inte mer, för jag hade satt kurs mot kassan...uppenbarligen utan Keso...

arla, mejeri, mejeriet i Skövde, Keso, keso, keso, cottage cheese, swedish, svensk, tsyfpl, foto anders n
Arla Mejeri i Skövde - Här föds Keso! (Foto Anders N)

Monday, November 5, 2012

PS...

Ja, förresten. Mitt förrförra inlägg, det om det irriterande pensionstelefonsamtalet, har haft 145 besök på en och en halv vecka. Det är tio gånger fler än godnattsagan om tågkaoset i Skåne i somras, som jag skrev fyra dagar tidigare, har haft på samma tid. Lustigt, jag tycker godnattsagan är mycket roligare och intressantare... Har du någon teori? Det näst mest lästa inlägget under denna period handlar förresten om Sunes kiosk i Jämshög.

He's alive! ALIVE!!! (After effects och dörren till Göteborgs filmfestivals kontor)

Inser att det var alltför länge sedan jag skrev här. Föräldrarna var och hälsade på ett par dagar, men framförallt har jag jobbat med en liten kortfilm. Mer eller mindre dygnet runt. Jag hade en filmidé som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av. Jag hade inte resurser, varken tekniska eller ekonomiska för att bygga upp den miljö jag önskade. Sedan kom jag på hur det kulle gå till. Animation! Jag är ingen animatör egentligen. Jag minns att jag träffade en flyktig bekant på bokmässan för ett par år sedan, som kände igen mig som..."den där animatören". Jag förstod först inte varför. Så småningom förstod jag att jag lärt känna personen i samma veva som jag gjorde Ska vi gå på Cirkus. Den är förvisso en slags animation.

För övrigt har jag inte gjort animerade filmer sedan mellanstadiet. På VHS. Ingen bra kombination. Mina animerade äventyr har alltså varit begränsade. Men om man träffar en person som just då gjort en animerad film, så kan man luras att tro att personen är animatör. Jag sa till min bekant på bokmässan att jag snarare vad "den där manusförfattaren". För jag hade skrivit ett par kortfilmer vid det laget. Men det var då det...

Ska vi ses på Cirkus är en ganska enkelt tillverkad historia. Mitt nya projekt krävde mera möjligheter, och jag behövde ett riktigt animationsprogram. Som Adobe After Effects. Ett närmast mytiskt datorprogram för den som arbetar med film. Jag har länge velat lära mig det, och jag har lyssnat på två föreläsningar på ämnet. En på Jämshögs folkhögskola. 2003. En i Gamleby. Kan det ha varit 2005? Sedan har det inte hänt så mycket mer. Har glömt det mesta. Har inte haft tid när jag har haft programmet tillgängligt, och inte haft programmet tillgängligt när jag haft tid. Och tid behöver man för att lära sig ett datorprogram. Och allt annat man behöver lära sig. De flesta som klagar på att de inte lyckas lära sig någonting, har inte lagt ner tillräckligt med tid. Själv har jag behandlat bilder i datorn i ungefär femton år. Det är halva mitt liv. Varav tolv år i Photoshop. Jag har redigerat film i Premiere ungefär lika länge. Det är två program från samma tillverkare som After Effects. Det finns likheter, så jag har ett försprång. Men det mesta är helt nytt...

För ganska precis en månad sedan lade jag in en 30-dagars testversion av programmet på min dator. Exakt 30 dagar innan deadline för att skicka in film till Göteborgs filmfestival. Idag. Jag vågar nog påstå att jag har lärt mig en del. Bara en bråkdel av allt man kan göra med programmet, men jag har skaffat mig hyfsade grundkunskaper. Det har resulterat i en nio minuters kortfilm, som jag idag, sista dagen, lämnade på festivalens kontor inne vid Järntorget. Vi får se vad de tycker... Jag är fortfarande ingen animatör, och det är ingen animerad film av vanlig typ, men jag är ganska nöjd. En experimentfilm. Jag skulle beskriva mitt arbete som en digital klipp och klistra-film.

Själva avlämnandet var betydligt lättare än förra gången. Då var det 2006 och jag var nyinflyttad i Göteborg. Filmen jag skulle lämna var Svart Kaffe, tack. Jag hade ringt och pratat med någon på festivalkontoret i förväg, och fått reda på att de befann sig ovanpå en av stadens mer kända biografer. Jag åkte dit, och försökte förgäves hitta en dörr. Det fanns en trappa upp i biografen, men den ledde bara till salongen. Inget kontor där. Det fanns många ingångar och uppgångar i kvarteret, men ingen som det stod något om Göteborgs filmfestival på. Jag letade och letade. Till slut hittade jag en dörr en våning upp i en av trappuppgångarna. Där satt en liten skylt. Göteborgs Filmfestival. Tyvärr var dörren en stor tung ståldörr, och alldeles låst var den.

Jag knackade försiktigt, men inget hände. Jag knackade igen. Fortfarande ingenting. Det slutade med att jag bankade som en dåre på den där dörren, tills en vimsig man (nyvaken?) kom ut och frågade vad som stod på. Jag gav honom filmen, han kliade sig i huvudet, men tog emot den och försvann in och låste dörren. Därefter har jag skickat mina filmer med post istället. Men det har inte hjälpt, de har inte velat visa dem ändå. I år hade jag också kunnat posta filmen, men det blir ju alltid så att man håller på in i sista minuten. Jag satt långt ut på natten och lade ljud och mixade. Klockan var halv fem när jag fick nöja mig. Jag sov till klockan nio. Gick upp, finputsade filmen, komprimerade och brände en DVD. Vid halv tre på eftermiddagen klev jag av spårvagnen vid Järntorget. Jag mindes fortfarande vilken uppgång det var. Jag gick in och uppför trappan. Ståldörren var kvar, men nu hade den fått sällskap av en liten tryckknapp. En ringklocka. Genialiskt! Jag tryckte på knappen och redan efter ett par sekunder öppnade en tjej. Hon var betydligt vaknare än kollegan var 2006. Hon tog emot filmen och tackade. Sedan stängde hon kvickt. De har alla väldigt bråttom att stänga dörren. Jag undrar vad de egentligen har för militära hemligheter där inne...

Jag undrar också om de kommer att vilja visa den här filmen. Hur väljer de? Svart kaffe, tack som jag lämnade den där första gången ville de inte visa. Var den inte bra nog? Kanske, men den vann ändå första pris i en kortfilmstävling i Florens på våren året efter. Kanske handlar det mest om den som väljer, och dennes personlig smak. Det är i alla fall vad jag tror...

Efter att ha jobbat med min film dygnet runt den senaste veckan, försakat blogg, dusch, rakning, diskning och matlagning, ska jag nu ta semester ett par dagar. Vad jag ska göra? Återkommer med rapport till helgen...

PS: Om du inte har placerat rubriken ännu, så kommer en ledtråd här...