The secret of the the Kebabman...

Kebabmän är fantastiska personer. Vem som helst kan inte bli en kebabman, det krävs mycket speciella personliga egenskaper. Många tror att det bara handlar om att kunna laga mat, samt grundläggande kassakunskaper. Men där tar de fel. Jag har tidigare berättat om att mina Kebabmän snabbt lär sig vad jag vill ha. Det räcker med att jag kommer dit och säger hej...

JAG: -Hejsan!
KEBABMANNEN: -Hej! Kebabrulle, vitlökssås?
JAG: -Ja, tack.

Det var för flera år sedan, och det har fortsatt sedan dess. Nu tror du säkert att det bara beror på att jag är förutsägbar, och att kebabmännen har bra minne. Inte alls, jag trodde också så från början. Så småningom har jag börjat misstänka att det är mer avancerat än så. Idag för knappt tjugo minuter sedan fick jag det bekräftat. Jag hade precis varit och handlat mat inför helgen, och begav mig bort till Kebabmannen. Jag har haft otur nu i två dagar och kommit hem så sent att han precis hunnit stänga. Första dagen såg jag honom från bussen när den svängde upp mot hållplatsen, han hade precis låst och begav sig hemåt. Igår kväll kom jag från spårvagnen, och mötte honom halvvägs till torget. Även då var han på väg hemåt. Idag var det ännu bara eftermiddag, och flera timmar till han skulle stänga. Jag gick fram till luckan, och såg att han stod där inne och höll på med något mataktigt. Jag väntade en stund. Efter ungefär en tjugo sekunder kastade han en blick på mig.

JAG: -Hejsan!
KEBABMANNEN: Hej!

Sedan återgick han till matlagandet. Efter ungefär en halv minut till dök han upp i luckan igen och lade en färdiginpackad kebabrulle med vitlökssås på disken:

KEBABMANNEN: -Det blir 49 kr tack

Jag betalade, tackade för rullen och han önskade mig en smaklig måltid. Först då fattade jag vad som hade hänt och hur det hade gått till. Han måste ha vetat att jag var på väg. Det är inte så att jag brukar komma vid en viss tid, eller en viss veckodag. Det kan vara när som helst. Och naturligtvis hade jag inte ringt och förvarnat. Han måste ha vetat på något annat sätt. Han känner på sig när min mage kurrar på det där speciella sättet som bara kan botas med kebabrulle. Jag kan inte komma på någon annan förklaring till att han kunde få ihop min rulle så snabbt. Utan att jag ens hade sagt något. Han måste ha börjat på den ett par minuter innan jag kom. Jag kunde inte fråga honom om min teori stämde heller, för han var redan igång med nästa kunds mat. Och jag var den ende som var där, just då. Men han visste väl vem som var på väg, och vad denna person behövde. Och även om jag hade kunnat fråga om hans telepatiska förmåga, så hade han säkert inte svarat. Det är naturligtvis en yrkeshemlighet...