Thursday, March 29, 2012

TV-tips: John Cale och Blekingska

På SVTPlay finns just nu en konsert med John Cale. Han var tydligen i Malmö i höstas och gjorde en konsert med Malmö Operaorkester. De framförde tillsammans låtarna från hans klassiska album "Paris 1919" från 1973. Varför var inte jag där? "Paris 1919" köpte jag, över nätet, när jag bodde i Gamleby. Jag förknippar skivan mycket med det året. Mjuka melodier med komplexa texter. Eller som SvD:s recensent skrev om konserten:

"Paris 1919 är ett av rockens mästerverk, men också ett av dess mest motsägelsefulla verk. Lyrikens blodrevor sliter sönder all försoning, harmonin är inbjudande men också en illusion."


Vem är då John Cale? Förmodligen en av populärmusikens största profiler som du inte hört talas om. En klassiskt skolad musiker (Viola och piano), född i Wales 1942, som hamnade hos Andy Warhol i New York på 60-talet. Där bildade han Velvet Underground tillsammans med Lou Reed innan han påbörjade sin solokarriär på 70-talet. En förgrundsfigur inom "Avant-garde & art rock". Hans rockmusik har vandrat hand i hand med "seriös" musik för orkester. Komplexa, intellektuella texter med referenser till litteraturhistorien. Piano, brötig elgitarr, symfoniorkester, raspig sång och ett och annat primalskrik. Kan det bli bättre? En stencool sjuttioåring som nästan lyckas få det att se häftigt ut med ett sånt där litet miniskägg mellan hakan och underläppen. Nästan... Hans rosa hår när han fick sin OBE, Order of the british Empire, häromåret, är däremot höjden av coolhet. När jag är sjuttio år och får medalj av drottningen, då ska jag också ha rosa hår. Om jag har något hår kvar vid det laget...

Själv är jag mycket svag för raspiga farbröder som spelar pianon. Det är också som sådan som John Cale haft sin största kommersiella framgång. Hans avskalade cover på Leonard Cohens Hallelujah, med bara piano och röst, dyker upp överallt nuförtiden, och har inspirerat senare versioner av t.ex. Tim Buckley och Rufus Wainwright. Du har definitivt hört den:



Även om jag gick miste om den här malmökonserten, har jag naturligtvis varit och sett John Cale live förut. Det var också i Malmö, på KB. Med ett rockband bestående av musiker som kunde vara hans barnbarn. Jag hade hellre hört honom ensam med pianot, eller med symfoniorkestern, men det var i alla fall inget fel på röjet. Klart överlägset de flesta gamla pensionsfärdiga rockare som åker världen runt och cashar in på gamla framgångar. Det var ingen trött nostalgikonsert, det här är en gubbe som fortfarande är mitt i sin musikaliska karriär, och öppen för nya musikaliska idéer. Tyvärr var det fotoförbud där inne, men här är i alla fall en bild av Mr Cales turnébuss:


Om du tycker att du har sett den förut, så beror det på att jag la ut den ett par dagar efter konserten. På den här, då alldeles nystartade, bloggen...

När du ändå är inne på SVTPlay, så rekommenderar jag att du tar en titt på Fredrik Lindströms senaste program om svenska dialektmysterier. Denna gång om Blekingskan. Ett lovvärt initiativ, dock med vissa brister i genomförandet.

Det är naturligtvis positivt att Blekinge lyfts fram, och jag känner igen probematiken med att misstas för att vara Skåning. För min personliga del gör det ingenting, jag är mer skåning än Bleking (båda föräldrarna samt farfar, farmor och morfar föddes där, och mormor bodde där i fyrtio år). Men jag är född och uppvuxen i Blekinge, och därför lite besviken på att Lindström ska slösa bort så mycket programtid på rent trams. Först en lång utläggning om varför hans chef tror att hans enda anledning att vilja åka till Blekinge är för att få gå på Sweden Rock och se Judas Priest, och överhuvudtaget hans allmänna fokusering på sig själv. Fredrik Lindströms Svenska Dialektmysterier handlar mer om Fredrik Lindström än om svenska dialekter. Tyvärr. Visst är det bra med en personlig prägel på sitt berättande, det använder jag mig alltid av på den här bloggen, och visst är det väldigt inne med jag-fixering, men när man nu har ett så spännande ämne som dialekter, varför inte fokusera på dem? Följaktligen hinner man bara med två exempel av Blekingska. Pillemausarnas Karlskronitiska, respektive Listerländskan. Två utmärkta exempel, (själv är jag 6,25% Listerlänning, som jag skrev om i somras) men om Lindström hade tramsat lite mindre, så hade han hunnit få med lite jämsedialekt också. Men det värsta av allt är förstås den inledande kartbilden över Blekinge (3 min. 50 sek. in). Fyra städer är utmärkta. Och visst, Blekinge har bara fyra städer. Men få ska man betänka att Sverige inte har utdelat några nya stadsrättigheter de senaste 50 åren, och själva stadsbegreppet avskaffades 1971, och ersattes av kommuner, med respektive centralorter. Blekinge har fyra städer, men fem kommuner, med tillhörande fem centralorter.

Eller enkelt sammanfattat. Varför fick inte Olofström vara med?

Tuesday, March 27, 2012

Sov du lilla videung...

sov du lilla videung, videvisan, solskenets visa, solskinnsvise, vide, sälg, sälgkissar, foto anders n
Sov du lilla videung... (Foto Anders N)

Vem är det som kör? (Några funderingar kring alla olka tågbolag. Samt en något tankspridd brandsläckare...)

Det är besvärligt det här med alla olika tågbolag. När jag satt på Öresundståget häromdagen och väntade på att få komma in i Alvesta (se föregående inlägg) hörde jag hur mina medpassagerare satt och klagade på SJ. Trots att SJ inte har någonting med Öresundstågen att göra. De körs av Veolia. Numera. Tidigare var det DSB First. Alltså de som fortfarande kör regionaltågen här uppe i Västra Götaland. Men förmodligen inte länge till, om man får tro det som står i tidningarna. Järnvägen hanteras inte heller av SJ, nuförtiden. Det är Trafikverket man ska skälla på där. Många olika företag att hålla reda på. Inte är det lätt inte. Det blir ju inte lättare av att vissa av tågen ser i princip likadana ut, och går till samma destination, vid samma tid, fast körs av olika företag. Jag har tidigare skrivit om när jag skulle åka ett Öresundståg som inte var ett Öresundståg. Istället klev jag på ett Öresundståg som var ett Öresundståg. Det blev en ryslig massa problem...

Av just denna anledning blev jag osäker när SJ-tåget, mot Göteborg från Alvesta, som jag skulle byta till, såg ut som ett Öresundståg. Men det var inget Öresundståg. Det är bara så att SJ har ett par tåg som är av samma modell som Öresundstågen. Då gäller det att fråga konduktören. Att bara kolla skyltarna på stationen räcker inte. Det misstaget gör jag inte om. Dagens konduktör, som var en dam, såg stressad och lite bister ut. Jag brydde mig inte om att fråga henne. Jag nöjde mig med att kontrollera att det stod "SJ" på hennes uniform. När jag sedan slagit mig ner på en ledig plats, och dessutom fått min biljett kontrollerad, kunde jag slappna av. Detta var verkligen ett SJ-tåg. Även om det såg ut som ett Öresundståg. Jag åt min medhavda matsäck, läste lite i min medhavda bok, och tjuvlyssnade lite på mina medhavda medpassagerare. Precis som vanligt. Då plötsligt fick jag se...

Under platserna mittemot mig låg en brandsläckare. Inget konstigt med det. Det är bra med brandsläckare. Man vet aldrig när man kan behöva dem. Men det var något underligt med just den här brandsläckaren. Jag lutade mig fram och studerade den närmare. Då såg jag att den hade en liten påklistrad lapp. Det stod att brandsläckaren var kontrollerad. Och ett datum. Inget konstigt med det. Det brukar brandsläckare ha, och det är bra att man kontrollerar dem med jämna mellanrum. Annars finns det en risk att de inte skulle fungera, när man väl behöver dem. Det vore hemskt snopet. Men det stod en sak till på den här brandsläckarens lilla lapp...

dsb first, sj, tåg, olika tågbolag, öresundståg, falskt öresundståg, från sj, brandsläckare, tankspridd, vimsig, virrig, felmärkt, foto anders n

Ser du? Det står DSB FIRST!!! Inte SJ.

Hur ska vi stackars passagerare kunna förväntas hålla reda på alla olika tåg och tågbolag, när inte ens tågets egna brandsläckare vet vem det är som kör?

Bananlådans förbannelse (Alvesta)

Nu är jag tillbaka i Göteborg efter två veckor, som blev nästan tre, i Olofström. Istället för att göra som vanligt, och åka regionalt till Hässleholm eller Lund, och sedan ta tåget, så åkte jag istället till Alvesta. Det går nämligen också att göra på mitt JOJO-kort från Skånetrafiken. Trots att varken Olofström eller Alvesta ligger i Skåne (utan i Blekinge respektive Småland). Regionaltrafiken i hela södra Sverige samarbetar, och därför fungerar alla kort i alla regioner. Fullkomligt lysande. Efter att ha noterat att jag även om jag hade åkt till Hässleholm, ändå hade blivit tvungen att åka till Alvesta och hoppa på Göteborgståget där, tänkte jag att jag då kunde åka till Alvesta direkt. Det är betydligt närmare. Följaktligen blev det buss till Älmhult och Öresundståg till Alvesta.

Resan till Alvesta gick förvånansvärt smidigt. Bussen var i god tid till Älmhult, och tåget kom när det skulle. Det var först innan Alvesta som det blev försenat. Man bygger nämligen en ny övergång över spåren, och har därför stängt av en del av stationen. Tågen måste samsas om de spår som är kvar, och därför fick vi stå en bra stund precis före stationen och vänta. Just det här med övergång över spåren i Alvesta är lite kul. Det fanns nämligen en sådan redan tidigare, men den rev man när järnvägen elektrifierades, någon gång i min barndom. Nu bygger man alltså en ny...

alvesta station, central, järnvägsstation, övergång, bro över spåren, ny, nybygge, nybyggnation, renovering, foto anders n

I väntan på mitt nästa tåg passade jag på att besöka det lilla antikvariatet som finns i stationshuset. Jag satte mina väskor innanför dörren och började titta runt. Det stod några bananlådor framför en av hyllorna, och eftersom jag var nyfiken på vad som befann sig där bakom, så tog jag försiktigt tag i en av lådorna och drog i den. Bara för att flytta den några decimeter... Det skulle jag inte ha gjort. I samma ögonblick som jag började dra, så slocknade ljuset(!) I nästa ögonblick smällde ytterdörren till antikvariatet, ut till gamla vänthallen, igen. Pang! sa det. Att det finns dörrar som på grund av brandsäkerheten går igen när strömmen går, det känner jag till sedan tidigare. Men elsystem som är kopplade till bananlådor på golvet, det har jag aldrig träffat på förut...

Antikvariatsinnehavaren, en äldre man, kom ut från sitt lilla kontor. Han tittade ut i vänthallen, och konstaterade att där fortfarande lyste i taket. Det var alltså inget stort strömavbrott, utan förmodligen bara en säkring som hade gått, sa han. Jag sa inte emot. Han försvann ut genom en bakdörr för att lösa problemet. Jag försökte ställa tillbaka boklådorna som de stod från början, men det var visst inte så enkelt. Inget ljus kom tillbaka. Istället fortsatte jag mitt bokletande, vilket var lättare sagt än gjort, eftersom det var kolsvart där inne. Dörren till kontoret stod öppen, och där inne fanns ett fönster, och när jag hittade en bok som verkade intressant, så fick jag gå bort till ljuset för att kolla om den verkligen var det...

alvesta station, järnvägsstation, foto anders n
Alvesta station. Antikvariatet ligger på andra våningen, till höger. (Foto Anders N)

Jag hittade så småningom en liten bok som var intressant även i ljuset från fönstret på kontoret, och efter en stund kom mannen tillbaka. Det var inget fel på säkringarna sa han. Mycket underligt var det. Jag vågade naturligtvis inte säga att jag kunde vara skyldig, eftersom jag hade flyttat på hans bananlådor, utan jag betalade min bok snabbt och försvann ut. I vänthallen var allt som vanligt. Men det fanns å andra sidan inga bananlådor där...

Fri fantasi...

fantasi, fantasy, foto anders n
(Foto Anders N)

Saturday, March 17, 2012

Senaste nytt från TT...

tt, tidningarnas telegrambyrå, bokstaven T, foto anders n
Senaste nytt från TT... (Foto Anders N)

Lunch och eftermiddagsfika för två i det...gröna?

ris, kött, prinsesstårta och våffla. Varför? Vem vet? Oväntat fynd av herrelösa lunch och eftermiddagsfika, tallrikar med mat ute i naturen, foto anders n
Mycket mat här på bloggen just nu. Låt mig få presentera två portioner med ris och kött samt varsin våffla och bit prinsesstårta, och därtill två plastmuggar med vatten, som jag fann under en eftermiddagspromenad häromdagen då jag i fotograferingssyfte avvek från cykel- och promenadvägen på gamla banvallen i utkanten av Olofström. Vem som ställt dem där, och varför, vet jag inte. Vem som senare åt upp dem, om någon gjorde det, det vet jag inte heller. Men jag hoppas att någon gjorde det. Två dagar senare passerade jag dem igen, och då var muggarna tomma och tallrikarna likaså. En tallrik låg dessutom upp och ner. jag saknar alltså svar på frågorna om vem och varför, om nu verkligen svar är nödvändigt i det här fallet. Kanske är det mycket intressantare med frågorna? Hursomhelst så får mina bilder av tallrikarna här symbolisera en av mina viktigaste budskap till alla fotografer: Vikten av att avvika från den vanliga vägen och våga leta motiv där inte alla andra går. Man vet aldrig vad man kan hitta...

Thursday, March 15, 2012

En riktig carbon(ara)kopia!

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg, Carbonarainlägget. Det var en skarpögd läsare som upptäckt att samma dag som jag hade Sandra Beijer, på bloggen Niotillfem, också skrivit ett Carbonarainlägg. Den där Sandra Beijer. Inte nog med att hon och jag, som du minns, är näst intill identiska bloggtvillingar:

http://tsyfpl.blogspot.com/2010/08/sandra-beijer.html

http://tsyfpl.blogspot.com/2010/09/helgens-forsta-vernissage.html

Nu har hon alltså börjat ta efter mina inlägg också. Ja, för jag ser att hon skrev sitt Carbonarainlägg först 19.28. Jag skrev mitt någon gång vid lunch. För övrigt låter hennes recept som något jag måste testa. Jag håller fortfarande på att prova mig fram till mitt eget ultimata recept, men när jag väl hittat dit så bör jag ha material till en mindre Carbonarabok. Med egna variationer samt exempel från olika matställen från Sveriges avlånga land.

Jag blev dock lite överraskad när hon nämnde "vegetariskt bacon". Som carnivor vet jag väldigt lite om den vegetariska matvärlden. Men eftersom jag allmänt nyfiken och dessutom fullkomligt galen i bacon så vill jag naturligtvis prova alla sorter. Har du provat vegetariskt bacon? Vad är det? Hur smakar det? Var hittar man sådant?

Jag googlade och hittade denna underliga video och artikel:
http://www.sciencentral.com/video/2009/03/02/make-mushrooms-taste-like-bacon/

Tydligen kan man rosta Shiitakesvamp med olivolja och havssalt, och så blir det Bacon!

Det låter som något jag måste prova i min redan svampfyllda Carbonara, men jag blir inte klok på om det är denna rostade Shiitake som säljs i affärer som vegetariskt bacon. Eller är vegetariskt bacon något helt annat? Det måste jag gå till botten med. Här i Olofström förmodar jag att det inte går att få tag på dylika exklusiva livsmedel, men jag ska naturligtvis ge mig ut på jakt så fort jag är tillbaka i Göteborg...

Tuesday, March 13, 2012

Svartvit Carbonara

carbonara, pasta, spagetti, svartvit, black and white, foto anders n
I väntan på nya matexperiment från mig, kan jag bjuda på lite restaurangmat. Jag har vid något tidigare tillfälle här på bloggen beklagat mig över att det inte gick att hitta en riktigt god Carbonara i Göteborg. Det kan ha varit efter att ha serverats den där Carbonaran där man försökt röra ner ett stekt ägg. Nåväl... Nu kan jag till min förtjusning konstatera att jag hade fel. För ett par veckor sedan serverades jag ovanstående otroligt delikata Carbonara på ett matställe på Hisingen.  Fullt i klass med den på favoritrestaurangen i Malmö, om än ganska olik till utseendet. Ganska olik i smaken också, men riktigt läcker. Trevlig service också. Dock betydligt dyrare än Malmövarianten, men inte dyrare än den menlösa kebabsalladen jag intog på en pizzeria med storhetsvansinne, på gränsen till Frölunda, någon dag tidigare. Allt är relativt...

Ett pågatåg i Kristianstad vid namn Nils...

pågatåg, kristianstad station, central, tåg, regionaltåg, skåne, skånskt tåg, helsingborg, foto anders n
Till och från Kristianstad åker man bäst med tåg. Från Blekingehållet får man än så länge hålla till godo med Öresundståg, men från Kristianstad kan man sedan åka med de betydligt vackrare, om än långsammare, Pågatågen. Just det Pågatåg du ser här, vid namn Nils Holgersson, är speciellt trevligt Just när bilden togs var det visserligen ej i trafik, men i vanliga fall kan man åka det till Helsingborg...tror jag...man kan i alla fall åka Pågatåg från Kristianstad till Helsingborg, men det går snabbare med Öresundståg. Via Lund. I alla fall om man kommer från Olofström. Det är underligt det där...

En plötslig upptäckt av tomhet i rådhuskvarteret i Kristianstad

rådhuset, rådhuskvarteret, nya rådhuset, kommunhuset, regionhuset, region skåne, skånehuset Kristian IV, rivning, spara, gamla väggar, fasader, byggnadsställningar, inte som butterickshuset, malmö, foto anders n
Besökte Kristianstad i förra veckan, som jag nämnde i förbifarten i förra inlägget. Jag hade knappt kommit av tåget, och gått runt stationshuset förrän jag möttes av en gigantisk tomhet! Det tog ett tag innan jag kom på vad det var som saknades, men att något saknades var det ingen tvekan om. Det var ett helt kvarter som var borta. Rådhuskvarteret! Endast Rådhuset och något litet hus till var kvar. Men det var inte fullt så illa som det såg ut. Från det hållet jag kom så var husen helt borta, på stora torgsidan låg rådhuset och på övriga två sidor, mot Västra och Nya "Bullevarderna" fanns husens yttermurar kvar. Man har alltså valt att behålla de vackra gamla fasaderna medan man bygger ett helt nytt stort rådhus därinne. Bara i en liten bit mot torget, och så på den sidan som ligger mot kyrkan och stationshuset kommer fasaden att vara lika modern som innehållet.

Jag som är mycket förtjust i gamla karaktärsfulla hus tycker naturligtvis att detta är en lysande idé. Vid flera tidigare tillfällen, på andra platser i Sverige, har byggföretagen lovat att spara nedplockade gamla fasader till nya hus, men oftast brukar det löftet vara glömt när det nya huset väl är på plats. Det kanske mest berömda exemplet är "Butterickshuset" i Malmö. Här i Kristianstad verkar man inte vilja riskera att samma sak ska hända. Väggarna står kvar, stabiliserade av gigantiska metallstöttor, i väntan på att det nya huset ska växa fram innanför. Kristianstad verkar vara rädda om sina mysiga miljöer. Det märktes redan för några år sedan när husen på södra sidan av Lilla Torg brann ner. De återuppbyggdes i en stil som smälter väl in bland de gamla husen. Mer sånt!

Sunday, March 11, 2012

En liten godnattsaga om olika sorters koder, varav en glömd och två betalade, ett icke användarvänligt internetcafé, en osannolik trio av ignoranter, samt allas våra små vänner smurfarna...

En liten godnattsaga om olika sorters koder, varav en glömd och två betalade, ett icke användarvänligt internetcafé, en osannolik trio av ignoranter, samt allas våra små vänner smurfarna...
Du har kanske noterat på mina senaste inlägg att jag just nu befinner mig i Blekinge. Jag är inblandad i ett kulturellt projekt som det är lite för tidigt att berätta om just nu, men du kommer att få höra mer om det längre fram i vår. I Torsdags var jag en sväng i Kristianstad för att uträtta ett par ärenden, och resan dit och tillbaka med tåg och buss gick utan något som helst problem, trots att det snöade den dagen. Problemfritt kan man kanske inte kalla min resa ner till Blekinge från Göteborg förra helgen, men för ovanlighetens skull var det inte det tågbolag som jag reste med som var skyldig till problemen. Det första var helt och hållet mitt eget fel...

Jag tyckte att jag hade planerat allt så väl. Jag hade beställt tågbiljett på nätet, för uthämtning i SJ:s biljettautomat på stationen före avfärd. Jag brukar göra så. Det kostar inget extra, till skillnad från att hämta ut biljetten i tipsbutiken hemma i förorten. Jag försöker spara in på småavgifterna. Därför köpte jag precis som sist bara tågbiljett till Hässleholm för att sedan åka med regionaltrafiken sista biten. Jag hade packat dator och kamera och objektiv och kläder och ett par böcker och epilepsimedicin och kortet till bankdosan, så jag kunde sköta mina bankaffärer via nätet, och plånbok och två överblivna apelsiner så de inte låg och ruttnade i lägenheten medan jag var borta och ett par saker till som jag inte kommer ihåg just nu. Och jag hade diskat och slängt sopor och gamla mjölpaket och bokat en tvättid till veckan efter att jag skulle komma tillbaka och sett till att äta upp alla matrester i kylskåpet så att inget blev liggande. Jag såg till att ta med mig en grej som jag sålt på Tradera men ännu inte fått betalt för, så jag kunde skicka den från Blekinge när pengarna väl kom. Jag gick upp i väldigt god tid för att hinna duscha och raka mig och äta frukost och skölja av de sista tallrikarna och slänga de sista soporna och ändå hinna med den inte allra sista bussen till stationen, utan den näst sista. För att vara i god tid att hämta ut biljetten i automaten, köpa något i kiosken och hitta tåget innan det gick. Jag var med andra ord helt förberedd och i väldigt god tid. Trodde jag...

När jag väl hade duschat och diskat, rakat frukosten och soporna och några andra saker som jag kom på att jag också behövde göra, upptäckte jag att klockan hade börjat bli mycket. Jag hade som tur var väskan färdigpackad. Jag skyndade mig ut, låste lägenhetsdörren, sprang ner för trappan, ut genom ytterdörren och ner för backen mot centrum och busshållplatsen. Jag såg bussen köra iväg när jag var halvvägs ner. Inte så farligt, det var ju inte sista bussen. Jag kunde fortfarande ta nästa buss, och ändå hinna i tid till tåget. Men jag skulle ju hinna hämta biljetten i automaten på stationen också. Jag kunde förstås gå bort till spårvagnen, men det är ganska långt mellan busshållplatsen och spårvagnen och jag var tungt lastad. Lyckligtvis kom det en buss till strax efter, den gick inte till stationen, men jag kunde åka med den en bit till en spårvagnshållplats och sedan ta spårvagnen sista biten...

Jag klev av bussen, sprang över gatan och bort till spårvagnen. Jag missade en vagn precis, men spårvagnarna går ofta, så jag behövde bara vänta ett par minuter. Jag klev ombord och det första jag fick syn på var en annons för telemarketingbolaget som ringt mig någon dag tidigare, de sökte nya anställda. "Platsar du i vårt gäng? Du får 20 sekunder på dig att sälja in dig själv..." Jag tänkte att det är en förfärlig fokusering på att "sälja in sig själv" nu för tiden. Och snabbt ska det gå. Varför är ingen intresserad av folk som kanske inte kan sälja in sig själv på tjugo sekunder, men är duktiga på att jobba länge och noggrant med saker. Varför ska allt behöva gå så snabbt? OK, i just det här fallet gick ju jobbet ut på att så snabbt som möjligt, lura folk att köpa skit, i telefon. Då kanske det är viktigare att kunna sälja snabbt, än att göra något bra och noga. Men varför vill man egentligen lura någon att köpa något de inte vill ha? Det borde väl vara bättre att fokusera tid och pengar på att få fram en riktigt bra produkt som folk verkligen vill ha. Bra produkter och tjänster säljer väl sig själva? Men det är klart, KAN man inte göra något bra, då är det naturligtvis lättare att lura på folk skit...

Varför denna avoga inställning till telemarketingföretaget? De skötte sig ju väl. De var artiga och avslutade samtalet snabbt när de insåg att jag var fel kund. Visst var det så, men om mitt tidigare inlägg var otydligt så låt mig förtydliga här och nu: Min telefon är NIX-ad. Jag har alltså mycket tydligt gjort klart att jag inte vill bli uppringd av försäljare. Det här företaget ringde istället på min mobiltelefon. Den går inte att NIX-a, men även om det hade gått så hade de inte brytt sig. De hade ringt även på en NIX-ad telefon, för de är inte med i Sveriges CallCenter-förening som står bakom NIX-registret, och därför anser de att de inte behöver följa de etiska regler som föreningen satt upp. Måhända... Vidare påstår de att de har egna etiska regler som de följer istället. Ursäkta, men det säger väl egentligen ingenting? Vem som helst kan ju sätta upp sina egna "Egna etiska regler". Det låter fint, men det enkla faktum att de ringer upp mig på min mobiltelefon visar att dessa regler inte betyder någonting. Jag har mycket tydligt, genom att NIX-a min telefon, klargjort att jag inte vill bli uppringd av telefonförsäljare. Om jag inte vill bli uppringd av telefonförsäljare på min hemtelefon, varför skulle jag då vilja bli uppringd av det här företagets telefonförsäljare på min mobil? Finns det någon anledning att anta att deras telefonförsäljare skulle intressera mig, när inga andra telefonförsäljare gör det. Nej, just det...

Hur kom jag in på detta? Det var ju hemresan det skulle handla om. Jo, just det, jag såg den där affischen på spårvagnen, och precis som just nu när jag skriver detta inlägg, så blev jag ganska irriterad. Jag vände ryggen mot affischen och började långsamt lugna ner mig efter springande och irritation. Spårvagnen rullade i maklig takt in mot Göteborgs centrum och järnvägsstation. Då plötsligt kom jag på vad jag hade glömt att ta med mig. En mycket liten, men ack så viktig sak. Beställningskoden som jag fick när jag beställde min biljett på SJ:s hemsida. Utan den kunde jag inte få ut min biljett ur automaten! Pulsen steg snabbt igen!

Förr i tiden så kunde man få koden SMS-ad till sin mobil direkt vid beställningsögonblicket. Då hade man den alltid med sig. Det försvann förmodligen när man började erbjuda SMS-biljett och Biljett för utskrift och liknande. Förmodligen väldigt bra och praktiska saker båda två, men jag litar inte på SMS, och framför allt inte på min mobil. Om min biljett bara finns som SMS, och min telefon plötsligt lägger av. Jag kanske råkar glömma att ladda mobilen, och när konduktören kommer så lägger batteriet av. Mitt batteri brukar lägga av vid de mest olämpliga tillfällen. Eller tänk om jag skulle råka radera SMS-et. Som du säker märkt är jag ganska tankspridd utav mig, och det skulle mycket väl kunna hända. Att skriva ut biljetten själv har jag provat någon gång när jag varit på konsert, men jag är alltid orolig för att det ska bli något fel på utskriften. Tänk om den inte gäller när det väl är dags. Kanske något litet streck på streckkoden har försvunnit. Om det skulle hända på en konsert så blir man inte insläppt, och riskerar att missa konserten om man inte kan köpa en ny biljett för dyra pengar. På tåget är det ännu värre. Om man åker tåg med en ogiltig biljett så blir man inte bara tvungen att köpa en ny biljett för att få åka vidare, man måste dessutom betala straffavgift för att man köper biljett på tåget. Det kan bli förskräckligt dyrt. Därför föredrar jag den gamla klassiska biljetten som man kan hålla i handen och som skrivits ut ur SJ:s egna automat. Men för att få ut en sådan krävs alltså en beställningskod, och nu hade jag inte fått med mig min...

Så illa var det egentligen inte. Jag tror det räcker med namn och telefonnummer för att få ut biljetten i SJ:s resebutik. Fast det kostar naturligtvis lite extra att få den utskriven av en faktisk person. Det kan man väl acceptera. Men där brukar vara en förfärlig kö. Kanske jag inte skulle hinna med tåget då. Jag har varit med om en liknande incident någon gång tidigare. Då gick jag till internetcaféet på stationen, betalade en liten slant för att få surfa, gick in på min mail och plockade fram koden. Snabbt och enkelt. Jag bestämde mig för att göra det samma den här gången. Jag hade en halvtimme på mig. Det borde vara gott om tid...

Jag hoppade av spårvagnen och sprang över Drottningtorget bort till stationshuset. Över övergångsstället och in på stationen. Resebutiken var full med folk, precis som jag anat. Jag skyndade förbi och bort till internetcaféet. Där finns automater som man betalar i, eller betalar man med SMS, och får en surfkod som varar en timme eller två. Det brukar kosta en tjuga, och det motsvarar väl ungefär vad jag hade behövt betala extra i SJ:s resebutik, men nu slapp jag kön. Mja...

Det första jag noterade var att lägsta avgiften höjts från 19 kr till 29 kr. Det fanns fortfarande fullt med anslag och klisterlappar i lokalen som sa att "Surfa här från 19 kr", men i automaten fanns inget billigare alternativ än 29. Det fick väl gå. Jag har inte så mycket småpengar på mig nufortiden, jag använder betalkort, så jag tänkte att jag skulle välja att betala med SMS. Anvisningar stod på automaten. Jag skickade koden "SURF 1" till angivet nummer och väntade. Strax plingade det till i telefonen. Jag tog upp den för att läsa min surfkod. "SMS-minne fullt. SMS väntar. Var god radera några gamla meddelanden för att kunna läsa ditt nya." stod det... SUCK! Jag kollade i min inkorg. Mest en massa reklamSMS från Åhlens och 4Sound. Jag raderade dem, och väntade. Och väntade... Nu var det knappt 25 minuter till tåget kom, men inget SMS syntes än. Och jag väntade... Och väntade. Nu började svetten stiga och pulsen vattnas. Jag satte mig till rätta vid en dator. Kom ihåg när jag försökte skicka en nyhetsbild till tidningarna från en av dessa datorer. De hade fortfarande USB-kontakter, men jag visste ju nu att de inte fungerade... Fortfarande inget SMS. Såg några tjejer som satt och tog en kopp kaffe i lugn och ro på caféet mittemot. De hade definitivt biljetter. Annars kunde de inte vara så lugna. Jag var inte lugn. Jag reste mig upp. Skakade mobilen. Försökte hålla den åt det hållet som jag tänkte att närmaste fönster kunde ligga åt. För att förbättra mottagningen. Jag såg dock inget fönster, för jag befann mig i en lokal mitt inne på stationen. Fortfarande inget SMS. Jag blev tvungen att bege mig tillbaka till automaten. Jag grävde i plånboken. Hittade 29 kr i mynt. Jag stoppade dem i automaten och tryckte på knappen. I samma ögonblick som den spottade ut ett kvitto med Surfkod, så sa det pling i mobilen. Där var SMS-et...

Jag tog surfkvitto och mobil och sprang bort till datorn. Skärmsläckaren var på, men jag rörde på datormusen och fick upp en inloggningsruta. "Fyll i inloggningsnamn och lösenord" stod det. OK. Ska ske... Jag tog fram kvittot jag fick ur automaten. Där stod en kod. EN kod. Inget inloggningsnamn. Inget lösenord. Bara en slumpmässig samling bokstäver. Det kan ha varit KSHJU56P. Eller något helt annat. Men låt oss för tillfället säga att det var så det stod. Jag har suttit vid massor av sådana där datorer på olika stationer runt om i Sverige. Det har alltid varit en ensam kod. Inga inloggningsnamn, inga lösenord. Bara en ensam kod. Men om de nu ökat avgiften med 50% så kanske man samtidigt passat på att göra det lite svårare att logga in. Eller kanske inte? Jag tittade på SMS-et. Även där stod en ensam kod. Inget inloggningsnamn, inget lösenord. Nå, jag var ju tvungen att göra något, så jag skrev in KSHJU56P både som inloggningsnamn och som lösenord. Sedan klickade jag på "Logga in". Nu var det ungefär tjugo minuter kvar...

"Inloggningsnamnet existerar inte", stod det. "Vill du registrera ett nytt inloggningsnamn?" Ja, det kanske jag inte ville, men jag hade väl inget annat val. Jag klickade på "Ja". Nu fick jag upp ett långt formulär att fylla i. "Önskat inloggningsnamn", "Lösenord", "Lösenord en gång till" och femtielva andra saker. Jag fyllde i dem så snabbt jag kunde. Sedan klickade jag på "Nästa". Då fick jag äntligen fylla i min surfkod. Jag skrev in KSHJU56P. Klickade på "Nästa". Då fick jag upp ytterligare ett formulär att fylla i, med mer information om mig... Nej, det här gick bara inte. Så j-la svårt kunde det väl inte behöva vara att bara få surfa ett par minuter. Jag vände mig om till datorn bredvid. Rörde på musknappen och fick upp en inloggningsruta även där. Men förutom "Inloggningsnamn" och "Lösenord" fanns här även ett enklare alternativ. "Surfa med inloggningskod", stod det. Precis vad jag behövde. Jag avbröt registreringen på den första datorn och flyttade över till den andra. Skrev in KSHJU56P i inloggningskodsrutan...

"Koden är redan registrerad på ett inloggningsnamn, var vänlig logga in, eller ange en annan inloggningskod."

NEJ MEN VA FA... Nu var det femton minuter kvar till tåget skulle gå. Som tur var hade jag ju koden i SMS-et kvar. Jag skrev in den. Den fungerade. Jag kom in... Till en mystisk startsida. Där fanns länkar till alla möjliga sorters tjänster och reklam för företag, men jag såg ingen webbläsare. Eller var jag redan i webbläsaren? Väldigt underlig sida var det i så fall. Jag fick ett snabbt minne av första gången jag surfade på nätet. I sjunde klass. Jag fick surfa "hur mycket jag ville, var jag ville, så länge jag inte lämnade startsidan" eller hur det nu var. Startsidan var Telias hemsida. Inte särskilt spännande. Jag letade runt en stund tills jag hittade en länk som såg i alla fall lite mer spännande ut. Jag klickade på den, och tillbringade sedan resten av lektionen med att vänta på att sidan höll på att ladda in. Jag tror den hängde sig efter ett par minuter, men eftersom jag inte hade varit på internet förut så trodde jag att det skulle ta tid. Och jag väntade... Så gick det till på den gamla "goda" tiden. Före bredbandets tid...

Nu satt jag alltså med en lika korkad sida. Hade jag betalat två gånger 29 kr för att sitta och glo på lite reklam och länkar till hotell och spaanläggningar i trakten, eller vad det kan ha varit. Nå, jag var ju tvungen att göra något, och klickade på något, jag vet inte vad, och fick väl upp något slags webbläsare, och där fanns ett adressfält i vilket jag kunde skriva in "www.hotmail.com". Och, tro det eller ej, jag fick upp hotmail. Skrev in inloggningsnamn och lösenord och fick upp min inbox. Jag hittade snabbt mailet från SJ, och i det fanns koden jag behövde för att hämta ut min biljett. Jag sträckte mig efter min ryggsäck och öppnade ytterfacket. Jag grävde lite och fick upp en kulspetspenna. I två delar. Jag fick skruva ihop den. 13 minuter kvar till tåget skulle gå...

Pennan ihopskruvad, nu behövde jag något att skriva på. Grävde i fickorna. Fick tag på ett papper. Satte pennan mot pappret. Försökte skriva. Det kom inget bläck... Skakade pennan. Slog den i bordet. Kladdade en massa runda ringar på papperet. Försökte alltså. Men inget bläck... Kollade i väskan igen, men ingen mer penna. Fick en idé! Kameran! Min systemkamera låg nerpackad längst ner i stora väskan, men jag hade min kompaktkamera i fickan. Fick upp den. Knäppte en bild av skärm och kod. Stängde av datorn, tog en snabb titt så att jag inte hade glömt någon viktig tillhörighet, till exempel kameran eller mobilen, men de låg tillbaka i respektive jackficka. Tog min ryggsäck och min stora väska och rusade ut i ankomsthallen. Lyckligtvis var det ingen kö till biljettautomaten. Jag fick ut biljetten direkt. Nu återstod tio minuter till tåget skulle gå, och jag var svettig och helt tömd på energi. På väg ut till tåget passerade jag pressbyrån. Jag kände att jag verkligen behövde en kall dricka. En cola. Annars skulle jag ha huvudvärk innan jag var framme i Alvesta för första bytet. Jag dök in på Pressbyrån. Bara två personer i kön. Det skulle gå...

Jag sprang bort till kylen, tog en halvliters cola, stängde dörren igen och tog sikte på kassan. I den pressbyråbutiken (det finns minst två på stationen, och en utanför) är det ganska trångt sista biten bort till kassorna. Jag tog mig förbi den första kassan, som var stängd, och ställde mig vid kassa två, som var öppen. Bara två personer före mig, och han som var först var nästan klar... Nästan... Han skulle bara ha en lott också... Men han hade svårt att välja... Det tog tid... Mannen bakom disken ropade på en kollega i andra änden av lokalen att komma och hjälpa till. Även damen som var nummer två i min kö var en anställd i butiken. Hon hade affärens uniform, men hade förmodligen lunch, hon skulle köpa en pastasallad. Det blev hennes tur, och hon kände för att småprata en stund med sin kollega. De hade inte bråttom. Jag började fundera på om de inte såg att det var fler i kön? Jag hörde bakom mig att det var fler personer bakom mig. Jag vände mig om. Det stod fem personer bakom mig. Men nu hade kassa två öppnat, och höll på att betjäna personen som stod precis efter mig i kön. Snabbt gick det. När han var klar så trodde jag att det skulle bli min tur. Men inte då, då kallade han fram nästa. Nästa som stod bakom den föregående alltså. Trots att jag tveklöst hade väntat längre. Jag tog ett steg framåt för att visa att det nog borde vara min tur sedan, men när den betjänade var klar så tryckte han mig åt sidan för att komma ut ur affären, och då passade nästa bakom på att smita fram. Och bakom denna tryckte nästa på bakifrån. De hade också bråttom. Killen i kassan ignorerade mig totalt. Han verkade inte se det som något problem att släppa förbi alla dessa personer. Jag vände mig tillbaka till "min" kassa och kö, och där småpratade de två kollegorna fortfarande. Väldigt trevligt hade de, och inte alls bråttom. Jag fann mig alltså i en synnerligen surrealistisk situation: Ignorerad av inte bara en, utan TRE pressbyråanställda i två olika kassor samtidigt. Vad ger ni för den?

Jag vet inte vad det är för nytta med ett kösystem om man inte följer det. Nå, det är väl inte värre än det var på Fotomässan här i Göteborg häromåret. Man hade en lång kö för att köpa biljett. De som hade förköpta biljetter eller liknande kunde gå förbi den långa kön direkt, men om man inte hade biljett ännu skulle man ställa sig i kön som snabbt växte sig längre och längre. Efter tjugo minuters väntan i den anvisade kön var man ungefär halvvägs framme vid biljettkassan. Då fick man se en tjej ur personalen med en portabel kassaapparat som stod en bit bort och sålde biljetter till de som inte hade biljett men av olika anledningar inte ställt sig i den långa kön, utan "råkat gå förbi/missuppfattat anledningen till att kön var där/inte orkade stå i den långa jävla kön". Istället för att hänvisa dem tillbaka till kön, och använt sin portabla kassaapparat till att avlasta den långa kön med alla som stått och väntat i en halvtimme, så valde hon alltså att premiera de som smitit förbi. Och inte ens när folket i den långa kön insåg vad hon höll på med, och ifrågasatte varför hon uppmuntrade folk att smita före, inte ens då verkade hon förstå att det skulle vara något fel. Hon bara fortsatte... Sedan dess har det inte varit någon mer fotomässa i Göteborg, och det är tråkigt, men kanske inte särskilt förvånande...

Nu tappade jag bort mig igen. Du undrar naturligtvis hur det gick sedan i pressbyråkön. Jag hade inte många minuter kvar innan mitt tåg skulle gå. Jag var ytterst nära att slänga iväg flaskan över disken, springa ut till tåget mot Alvesta och en säker huvudvärk, men precis då var tanten framför mig färdigpratad. Det blev min tur. Jag drämde flaskan i disken så att tuggummipåsarna jordbävade, slängde fram en tjuga och sprang iväg. Jag sa inget. Jag hade inte tid att börja ifrågasätta varför de tyckte att det var lämpligt att just jag skulle vänta längre i kön än alla andra, och om jag hade sagt något hade det inte blivit något så här genomtänkt och välformulerat som det här inlägget, utan bara något oförskämt, och jag tycker inte om att vara oförskämd. Det gör ingen nytta, även om det kanske hade varit välförtjänt i det här fallet. Dessutom, ju mer jag talat, ju mer hade jag uppehållit de som stod bakom mig i kön, och då hade jag varit lika illa som de som jag irriterade mig över...

Jag hann till tåget med ett par minuter till godo. Jag hittade min plats, som dock var upptagen av en liten ljushårig flicka i lågstadieåldern. Jag frågade den vuxne mannen bredvid henne om det verkligen var hennes plats. Han var en mycket vänlig hårdrockare som förklarade att jag hade helt rätt i att det inte var deras plats, men de ville gärna sitta bredvid varandra. Kunde jag möjligen sitta på platsen bakom, den var deras och följaktligen ledig. Hans vänliga långhåriga uttryckssätt lugnade på något underligt sätt mina synnerligen uppstressade nerver. Tur var det. Naturligtvis skulle de sitta bredvid varandra, naturligtvis skulle lillflickan sitta på (min) plats vid fönstret. När man är så liten behöver man fönsterplats. Annars missar man halva upplevelsen av att åka tåg. För mig gjorde det ingenting att inte ha fönsterplats. Jag var TRÖTT. Sova gör man lika bra utan fönsterplats. Men tänk nu om det hade varit några dryga tonårsvalpar, typ den där som jag träffade i Frölunda häromåret, eller om det hade varit en riktigt grinig gammal gubbe? Jag vet inte vad jag hade sagt till dem, om de hade insinuerat att jag kunde sitta någon annanstans än på MIN plats. I vanliga fall hade jag inte brytt mig det minsta om var jag satt. Jo, möjligen om det hade varit en riktigt vacker soluppgång eller -nedgång utanför fönstret. Annars bryr jag mig inte. Just den här dagen kunde det däremot ha gått illa. Delvis på grund av mitt eget slarv, att jag glömde ta med mig biljettkoden, men ännu mer på grund av ett icke användarvänligt internetcafé, och framförallt på grund av tre styck synnerligen ignorerande pressbyråanställda...

Resten av resan gick utan större problem. Några minuters tågförsening, men inte mer än vanligt. Jag småslumrade lite. Sedan tjuvtittade jag, mellan stolarna framför mig, på lillflickans och hennes pappas bärbara dator som visade Smurfarna i New York. Utan ljud, hon hade hörlurar, men förvånansvärt lätt att följa med i handlingen ändå. Det är en fördel med barnfilm. I höjd med Värnamo stängde de tyvärr av filmen och gick till Bistron och köpte lunch. Jag fick aldrig veta om Smurfarna lyckades ta sig hem igen. I Alvesta bytte jag tåg och hamnade bakom en kille som tittade på något slags gangsterfilm. Också den utan ljud. Inte alls lika rolig, och helt omöjlig att följa med i handlingen på...

Friday, March 9, 2012

Ordningen återställd...

Vattnet fungerar igen,
pumpen i gatan är borta,

Och all snö är på plats igen...
(Men varningsmärket i gathörnet står kvar)

Ordningen återställd?
ordningen återställd, snö, gathörn, foto anders n
2012-03-09, Ordningen återställd (Foto Anders N)

Trevlig helg!

Tuesday, March 6, 2012

Så enkelt, men så viktigt...

Min plan för förmiddagen var ganska enkel. Ändå visade sig allt plötsligt vara så svårt. Det finns miljontals människor i världen som har detta problem dagligen. Här i vår del av världen händer det nästan aldrig. Men när det gör det, då inser man snabbt hur stort problemet är, och hur lyckligt lottad man är i vanliga fall.

Så enkla och vanliga saker som att laga lite mat, dricka ett glas vatten eller ta en dusch. Det gör du säkert dagligen. Men det är inte lätt att göra det, när någon har snott allt vatten.

vatten, vattenläcka, vattenbrist, vattenkran, vattenrör, gatubrunn, kloak, slösa inte på vattnet, save the water, water, foto anders n

När man efter ett par timmar utan vatten kommer ut och det första man möts av är vatten som bara står och rinner, rakt ut i ingenstans. Då blir man nästan förbannad, för man inser vilket slöseri det är. Spara på vattnet!

vatten, vattenläcka, vattenbrist, vattenkran, vattenrör, gatubrunn, kloak, slösa inte på vattnet, save the water, water, foto anders n

Monday, March 5, 2012

Man tager vad man haver...

När jag såg den, kom jag plötsligt
att tänka på några kulturarbetare,
som jag hörde talas om en gång...

I brist på riktiga musikinstrument,
fick de fattiga gatumusikanterna
spela på vad de kom över.
Grytor, grytlock,
kammar, skedar
och soptunnor...

cello, hemmagjorda instrument, homemade instruments, musikinstrument, jug band, grafitti, klotter, soptunna, foto anders n
Cello (Foto Anders N)

Omvägar, omvägar, omvägar...

Jag gick precis in på Postens hemsida och gjorde ett försök att spåra det ena paketet jag nämnde i förra inlägget. Jag beställde det i Torsdags kväll. Företaget och deras lager ligger mitt i hetaste Wallanderland, det vill säga Ystad, det vill säga Skånes södra kust. Paketet är beställt till Olofström, det vill säga nordvästra Blekinge, det vill säga 10 mil nordost om Ystad. Klockan 18.13 i fredags passerade paketet Postens sorteringsterminal i...Malmö! Det vill säga 5 mil nordVÄST om Ystad. Från Malmö är det 12 mil, i nordvästlig riktning, till Olofström. Sedan har det varit helg, och då kan man inte se var paketet befunnit sig. Klockan 03.53, natten till idag, passerade paketet däremot en ny sorteringsterminal. Denna gång i JÖNKÖPING!!! Jönköping ligger 25 mil, nordnordväst från Malmö. Avståndet från Ystad till Jönköping är ungefär detsamma - 27 mil, nästan rakt norrut. Från Olofström är det däremot bara 16-17 mil till Jönköping. Men nästan rakt SÖDERUT!

Med andra ord har paketet redan åkt förbi Olofström, och mer än lika långt till, uppåt landet. Förutsatt att det nu åker raka vägen hit, så kommer det att ha åkt 47 mil för att ta sig de 10 milen till Olofström. Nästan 5 gånger det faktiska avståndet. Men det är alltså bara om det tar raka vägen nu. Jag vet ju inte om det tar en tur till Umeå också. Från Ystad till Olofström åkte jag i somras. Det tar ungefär tre timmar med kollektivtrafiken: 5 minuters promenad till busshållplatsen. 37 min. buss till Bromölla station, 8 minuters väntetid, 14 min. tåg till Kristianstad station. 32 minuters väntetid och sedan Skåneexpressen/Snabbuss 1 timme och 34 min. till Ystad. Med bil tar det max två timmar. Paketet har varit ute och rest sedan i fredags eftermiddag. Nu är klockan 12.47 på Måndagen. OK, det har varit helg. Men omvägarna till Malmö, och i synnerhet till Jönköping, känns förfärligt onödiga. Detta låter varken smidigt eller miljövänligt...

Nätköpstips och försäljningshyfs! (Rykande färskt Gnälle-Pelle-inlägg...)

Jag handlar gärna begagnat. Både på nätet och i verkligheten. Det skrivs mycket i tidningarna om folk som blivit blåsta av näthandlare. Oftast på Blocket, men ibland på Tradera. Tradera är förhållandevis säkert, eftersom man där måste registrera sig innan man får börja sälja. Om man blir blåst, vet man i alla fall av vem. Det är en liten tröst, och betydligt enklare om man behöver polisanmäla. Blocket är som en lapp på anslagstavlan utanför Konsum. Billigt, men du har ingen aning om vem du handlar av. Därmed inte sagt att du inte kan göra fina fynd. Om säljaren finns på samma ort så kan man ju ses, och få se, och prova, vad man köper innan man betalar. Det finns ändå en liten risk att man köper stöldgods. Blir det för billigt, måste man se upp, enligt ett aktuellt rättsfall. Men det som flest oroar sig för brukar vara att inte få något alls när man väl har betalat. Jag brukar kolla efter ett par saker. Har säljaren ett namn? Signaturer som Kingen, Biffen eller Bananen är inte pålitliga säljarnamn, men om det finns ett riktigt namn i annonsen, och kanske ett telefonnummer som går till en person med detta namn på samma ort som annonsen är utlagd, så är det en bra början. Om det finns en bild på den faktiska varan, och inte en produktbild från tex Scandinavian Photo, så är det större chans att säljaren faktiskt har något att sälja. Jag hittade en gång en annons för en kamera, en Nikon D80, på Tradera. Bilden föreställde en helt annan kamera. Faktum var att det var en ren fantasibild som någon hade gjort innan man visste hur D80:n skulle se ut. Den färdiga kameran såg helt annorlunda ut, det fanns inte en chans att ta fel på dem... Sannolikheten att den som skrev den annonsen verkligen hade en D80 var minimal. Jag vill minnas att annonsen försvann så småningom, men det tog tid, och flera påtryckningar, bland annat från mig...

Just nu går jag och väntar på två paket. Ett från ett postorderföretag, som säljer helt nya saker, och är 100% pålitligt. Det andra har jag köpt på Tradera åt en nära släkting, av en person med namn, och bild på den faktiska varan. Det är förresten en fördel till med Tradera. När man har köpt en sak så har man verkligen köpt den. Till det priset. Inga diskussioner i efterhand. Inte som mannen som jag brukar se här och var som säljare på loppisar. Att han ljuger om bakgrundshistoria, inköpspris och marknadsvärde på varan kanske hör till "charmen" med loppisar. Men att han betonar att "allt på bordet kostar tjugo kronor", tills du hittar något och ska betala det, för då är det plötsligt "ja, men inte den...den kostar hundra..." Det är inte ok.

Varor som plötsligt höjs i pris har jag sluppit på nätet, men däremot brukar jag råka ut för en annan sak. Och det är nog det värsta jag vet när det gäller försäljare på Blocket. Man hittar en annons som varit ute någon vecka. Då mailar man för att se om varan är såld ännu. Ibland glömmer ju folk ta bort annonsen. Det är mänskligt. Sedan får man ett svar. "Nej, den är inte såld." Då blir man glad, för man har letat länge efter den där grejen, och det är ett bra pris. Så man mailar tillbaka. "Då vill jag gärna köpa, den. Hur mycket blir frakten till..." Eller något liknande. Sedan får man ett snabbt svar. "Tyvärr. Jag sålde den precis...". Om den inte var såld nyss, när jag mailade första gången, måste väl jag vara först i kön att få köpa? Eller? Kom inte med något "det finns inga köer på nätet" eller "Jag säljer väl till vem jag vill...". Om man ska sälja ett älskat hus, eller en bil, eller häst, eller ett barn man har tröttnat på, då kanske man har intresse av att den/det/han/hon/hen ska hamna i "rätta händer". Men inte ett bruksföremål för en tusenlapp eller två. Då borde det väl vara först till kvarn som gäller? Någon j-la ordning ska det vara, för att citera en gammal partiledare. Om en person inte hört av sig på flera dagar, visst, då kan man väl ta för givet att personen inte är intresserad, men man måste ju ge dem tid att hinna svara...

Ovanstående situation har hänt mig ett otal gånger. Senast idag, alldeles nyss. Jag hittade en annons igår kväll. Mailade till säljaren. Fick inget svar innan jag gick och la mig. Sov. Gick upp. Duschade. Åt frukost. Gav mig ut på ett kortare ärende, ett avtalat möte vid klockan nio på morgonen. Det tog en knapp timme. Var hemma igen till en kvart över tio. Kollade mailboxen och hittade ett mail som skrivits vid halv tiotiden om att varan inte var såld. Jag svarade omedelbart (10.19) och bekräftade mitt intresse, och ställde en följdfråga. Fick svar efter tretton minuter att varan precis var såld. Mitt framför näsan på mig. Hade jag varit säljaren hade jag naturligtvis meddelat person nummer två som hörde av sig att "Det finns en person som hörde av sig nyss, och jag inväntar besked från honom. Om han tackar nej, inte hör av sig inom rimlig tid, eller inte betalar inom avtalad tid, så är det din tur..." Det är väl det rimliga. Finns det ingen säljaretik längre? Men, säger du. Det här är ju bara en privatperson, då kan man väl inte ställa lika stora krav som om det vore ett företag? Då svarar jag att för det första: Jo, det kan man visst det. Jag försöker behandla mina medmänniskor med respekt, och förväntar mig att de gör det samma. Och för det andra: Säljaren var egen företagare inom fotografering. Specialiserad på Bröllopsfoto, Mode och Porträtt. Så någon uppfattning om hur man behandlar kunder borde personen ha. Men uppenbarligen inte. Jag kommer i alla fall inte att anlita personen. Det är ett som är säkert...GRRRRR!