Wednesday, February 29, 2012

Ett litet nyttigt mellanmål, som kan passa vid denna tid på året...

vetebulle, slät bulle, semlebulle, foto anders n
Ta en vetebulle. En "slät bulle" som man säger i Skåne...
mandelmassa, marsipan, fastlagsbulle, semla, foto anders n
Dela i två halvor. Lägg några skivor mandelmassa på den som är botten...
rädisor, rädisa, foto anders n
Fortsätt med ett par skivade rädisor...
cottage cheese, keso, foto anders n
Slaska på en stor kladd pepparrotskryddad Keso...
kesemla, semla, fastlagsbulle med keso, cottage cheese, rädisor, nyttigt, vegetarisk, foto anders n
Avsluta med lite vaniljsocker, potatismjöl eller bakpulver, på toppen.

 Så har vi gjort oss en "KESEMLA".


Jag kan lova att den smakar mycket...nyttigt...

I min mobil klockan tre på eftermiddagen...

RRRRIIIIINNG!!!!

Mobilen? Var ligger den nu. Ah, där... 031? Göteborg alltså. Men inget bekant nummer, varken för mig eller mobiltelefonen.

-Ja hallå, det var Anders...
-Ja, tjena Anders.
-Hallå du.
-Allt bra med dig?
-Jo... (Vem f-n är du?)
-Kul att höra. Jag ringer från Göööta Energi!
-Jaha? (Ni är inte min elleverantör...)
-Jo, jag tänkte bara kolla en sak med dig.
-OK?
-Stämmer det att du har ett RÖRLIGT elavtal?
-Ja hördudu. Eftersom jag bor i en lägenhet där elen ingår, så vet jag faktiskt inte vilken sorts elavtal jag har.
-Jaså du. Men då är det bara att GRATULERA då.
-Jaha. Tack tack då.
-Då får jag önska dig en BRA DAG.
-Ja, tack det samma.
"KLICK"

Var han överhuvudtaget nykter den där? Nå, låt se. Eniro... 031-352 91 60. Nej, det var inte alls Göta Energi. Det var något som hette...Faceways AB? Vad tusan är det? Google... Jaha ja. Telemarketing. Men han försökte ju inte sälja något. Nej, det var å andra sidan inte lönt. Men min telefon är ju nixad. Fast det här var ju mobilen. Den går inte att Nixa. Men å andra sidan ska inte Telemarketing-företag ringa på mobilen heller. Enligt den här sidan kan man läsa att detta beslutats i ett avtal mellan SWEDMA och Sveriges CallCenter-förening. Men enligt ett direkt svar från Faceway på vemringde.se, så meddelar de att de inte bryr sig om detta avtal. Det låter föga seriöst. Nåväl, om de inte är värre än den här salongsberusade killen så må det väl vara hänt...Den här gången!

Tuesday, February 28, 2012

En halv sekund...

en halv sekund, trasig klocka, display digital, nedräkning, final countdown, en klockren bild, foto anders n
En halv sekund (Foto Anders N)

Monday, February 27, 2012

Salut i bokhyllan!

Jag skrev för ett par dagar sedan om att saluter inte är något ovanligt här ute i förorten. Två gånger om dagen, de senaste veckorna, har de skjutit salut nere vid byggarbetsplatserna:

Pip pip pip pip pip pip pip pip BOOOOM! Piiiiiiiiiiip. 

Det låter ungefär så. Och för varje BOOOOM! så skakar huset. Ibland mer, ibland mindre. För någon vecka sedan skrev jag om hur två böcker i bokhyllan hade flyttat på sig vid en sådan här explosion. Nu ska jag berätta om något som var snäppet värre: När jag stod vid sängen och packade kameraväskan för att ge mig ut och fotografera den kungliga saluten, så kom en sådan explosion. Jag stannade upp. Sedan packade jag vidare. Tre objektiv och en kamera. Plötsligt hörde jag ett underligt ljud, kände en lätt smärta i vänsterarmen, och upptäckte att kameraväskan var full. Med pocketböcker, DVD-filmer och till och med en och annan VHS-film...

Bokhyllesprängning (Foto Anders N)

Ja, du ser. Smällarna har skakat till böckerna, lite varje dag, och nu gick det för långt. Jag ber dig bortse från den bohemiskt obäddade sängen. Någonstans har jag hört att det ska vara bra för kvalsterallergiker att inte bädda sängen. Jag skyller på det. Om du vill beundra den vackra boksamlingen så är det naturligtvis helt OK, men det som jag egentligen vill att du ska fokusera på är hålet på översta hyllan samt bokhögen i sängen, respektive mellan sängen och bokhyllan. Kameraväskan har jag plockat bort, eftersom bilden är tagen först när jag kom hem från salutfotograferingen. Jag hade bråttom till bussen. I övrigt är allt lämnat precis som det låg...

Skjut salut för små prinsessor om ni känner för det, och spräng lite berg för att bygga dagis och radhus om ni känner för det, men inga mer saluter och sprängningar i min bokhylla...TACK!

Sunday, February 26, 2012

Vintergatan, Bergsjön, Göteborg

Nämn ett gatunamn i en Göteborgsförort, och de flesta Göteborgare kan direkt placera in den i rätt förort. Inte så att Göteborgarna är nämnvärt bättre på att komma ihåg adresser än de som bor i någon annan svensk stad, men det finns ett enkelt system: Mineraler är Tynnered (Opaltorget, Smaragdgatan...) Musikinstrument är Frölunda (Mandolingatan, Säckpipegatan...), Radiotermer är Järnbrott (Långvågsgatan, Bildradiogatan, Radiotorget), Almanackan är Kortedala (Lördagsgatan, Årstidsgatan, Allhelgonakyrkan...), Väderlek är Biskopsgården (Vårväderstorget, Barometergatan, Stackmolnsgatan...), Militärt är Kviberg (Regementsvägen, Luftvärnsvägen...), Kryddväxter är Gårdsten eller Lövgärdet (Kummingatan, Saffransgatan...), Stjärnor och planeter är Bergsjön (Rymdtorget, Saturnusgatan, Tycho Brahes gata...) och så vidare.

På väg hem i förra veckan en kväll tillsammans med min för tillfället Göteborgsbesökande moder, klev vi av som vanligt vid spårvagnshållplatsen Rymdtorget. Det var ungefär 0-gradigt och regnade. Hållplatsen var täckt av is. Nå, vi halkade oss så sakteliga bort mot torget. I hörnet vid Bergsjöskolan blev det stopp:

vintergatan, isgata, isig backe, gångväg, osandad, osaltad, gata, väg, trottoar, rymdtorget, bergsjön, göteborg, foto anders n
Isgata i Bergsjön (Foto Anders N)


Minst lika tjockt istäcke som det var på hållplatsen, var det också i backen ner mot centrum. Om det är problem att förflytta sig på is på plan mark, så är det hundra gånger värre när marken lutar. Det gick inte att hålla balansen. Än gled man hit och än gled man dit. Hela gångbanan var istäckt. I vanliga fall hade man kanske kunnat gå vid sidan om gångvägen. Men nu var det så många som gjort det redan, att snön var hårdpackad. Jag tog några steg upp på slänten till vänster, och gled omedelbart ned igen. Två ynglingar som kom efter vandrade ut på slänten, och åkte hela vägen ner. Du ser dem på bilden när de har kommit ner...

I princip hade jag kanske kunnat göra det samma, om jag hade varit själv, och inte hade haft en tung väska på ryggen som försämrade min balans väsentligt. Och jag hade ju en förälder som jag också ville få hem i obrutet skick. Frågan var om det fanns någon annan väg att gå. Vi gick över Bergsjöskolans skolgård, som var precis lika istäckt, men utan lutning. Halk, halk, halk, men långsamt framåt. På andra sidan skolan fann vi en lika istäckt, och om möjligt ännu brantare backe. Där fanns dock enstaka snöfläckar i kanten, som inte trampats ihop till is, och vi tog oss långsamt neråt.

Halvägs ner i backen såg vi en yngling som stod och pratade i mobiltelefon. Han hade inte varit riktigt uppmärksam när han gick upp för backen, och hade nu fastnat mitt i. Han kunde inte gå varken uppåt, neråt, vänster eller höger utan att ramla om kull, slå sig illa och åka hela vägen ner för backen. Oklart var han hade hamnat. Backen var lång. Han stod fortfarande kvar mitt i när vi hade tagit oss ner i kanten. Jag vet inte hur länge han blev stående. Kanske hela kvällen. Nedanför backen var lika istäckt, men det var i alla fall platt igen. Det gick att transportera sig. Men det tog tid. Borta vid affärerna i centrum var det ordentligt sandat och plogat, så sista biten hem gick det bra.

Jag vet sedan tidigare att det är lite oklart med ansvaret för is- och snöröjningen på sina ställen härute. Jag vet inte om det duger som förklaring. Så fort det slarvas med snö- och isröjning någonstans en morgon och bildas "en tunn hinna av is" inne i stan så blir det ett j-la liv. Men här kan det gå hela dagar utan att någon verkar bry sig. Det var inte någon "tunn hinna av is" heller vi pratar om. Den här isen var centimetertjock. Minst en, kanske två. Den dök inte bara upp "så där". Den hade legat ett bra tag. Jag kan inte låta bli att tänka på den vänlige afrikanske mannen som jag träffade i tvättstugan när jag var nyinflyttad. Vi pratade om att tvättmaskinerna strulade. Det hade de gjort länge, sa han. De hade sagt ifrån, men inget hade hänt. Därför ville han nu att jag skulle klaga. Då kanske det skulle hända något. Underförstått, det behövdes fler svenskar som klagade. För att de bestämmande skulle bry sig. Kan det vara så illa?

För att du som inte bor i Bergsjön ska förstå: Det var inte bara vilken gångväg som helst. Det var hela spårvagnshållplatsen, och den lilla glashala backen som är pulsådern till och från spårvagnen för alla som bor vid Rymdtorget - Bergsjöns centrum. Det är en ryslig massa människor som vandrar där dagligen. Varje morgon, kväll och dag och natt. På väg till och från spårvagn, affärer, skola och bostäder. Är det ingen som bryr sig om de bryter armar och ben? Hade det varit lika accepterat med glashala spårvagnshållplatser inne i centrum? Centimetertjock is på avenyn och osandade trottoarer runt nordstan? Nej, jag trodde väl inte det. Där tar man till specialåtgärder om det behövs. Och där lutar det ändå inte. Det finns fler spårvagnshållplatser i Bergsjön, och jag vet inte hur många invånare som bor just vid Rymdtorget, men det är Bergsjöns centrum med affärer, apotek, bibliotek, vårdcentral, postombud med mera. I hela Bergsjön bor ungefär 15.000 invånare. Det motsvarar en svensk småkommun typ Vimmerby, Älmhult, Säffle, Höör eller Hallstahammar. Nog tror jag man kan ta sig mellan järvägsstation/bussterminal och affärscentrum där utan ofrivilligt störtlopp, och risk för ben- och nackbrott, även när det har snöat lite. Och vi har bara den här vägen att gå. På andra sidan om hållplatsen är det ett berg. Det är förfärligt frustrerande att kliva av spårvagnen ute i regnet, och sedan inse att man kanske inte kommer hem! Inte i ett stycke i alla fall...

Bergsjön förknippas mest med invandrare och låginkomsttagare. Man kan inte låta bli att fundera på om det är därför vi är mindre viktiga för de som bestämmer. Bara för att vi bor på Stjärnbildsgatan, Saturnusgatan eller Rymdtorget, ska vi väl inte vara tvungna att slå oss sönder och samman på Vintergatan för att komma hem?

Vernissage: Göran Olofsson

Var på Vernissage igår. Göteborgsfotografen Göran Olofsson träffade jag första gången på PlanketGBG 2009. Numera är jag även medlem i Göteborgs Fotoklubb där han är ordförande. Göran delar mitt intresse för gatufoto, och just nu visas ett antal av hans bilder på Lohrs Pocket MedMera vid kapellplatsen. Definitivt värt ett besök. Det samma gäller för Görans hemsida, som du finner här.

Göran Olofsson, fotograf, Göteborg, leica, göteborgs fotoklubb, leicaklubb, ordförande, vernissage, utställning, gatufoto, lohrs pocket medmera, med mera, bokhandel, galleri, kapellplatsen, landala torg, foto anders n
Göran Olofsson, fotograf, bredvid en av mina favoriter av hans bilder. Den föreställer elefanter på torget framför Flaggenhuset i Karlshamn (bilden till vänster). Många gånger har jag vandrat över det där torget. Aldrig har jag mött några elefanter där, än mindre lyckats fotografera några. Men Göran lyckades! Se elefantbilden på Görans hemsida. En annan favoritbild - gissa varför - hittar du här. (Foto Anders N)

Saturday, February 25, 2012

Demonstration mot ACTA, Göteborg 2012-02-25

ACTA, protest, demonstration, göteborg, götaplatsen, avenyn, februari 2012, guy fawkes, mask, anonymous, anonymous-rörelsen, movement, sweden, sverige, foto anders n
Demonstranter i Guy Fawkes-masker. Från demonstrationen mot ACTA på Götaplatsen i Göteborg 2012-02-05
(Foto Anders N)

Fler bilder kommer så småningom...

Friday, February 24, 2012

Korsvägen, Göteborg

Korsvägen, Göteborg (Foto Anders N)

Salut!

salut, kanon, kanonskott, göteborg, skansen lejonet, prinsessans födelse, estelle, 2012, foto anders n
Salut, Skansen Lejonet, Göteborg 2012-02-24 12.00

salut, kanon, kanonskott, göteborg, skansen lejonet, prinsessans födelse, estelle, tåg, sj, snabbtåg, tågförsening, 2012, foto anders n
I Göteborg skjuter man efter tågen med kanon. Jag är tveksam till om det verkligen hjälper...

Victoria, Daniel och en liten flicka...

victoria, daniel, barn, flicka, kronprinsessan, prins, nya prinsessan?, nyfödd, göteborg, besök, botaniska trädgården, 2011, foto anders n
Kronprinsessan Victoria och Daniel och en liten flicka... (Foto Anders N)

Igår var det alltså dags för den efterlängtade nedkomsten. Jag har hört besvikna röster från vadslagninsstugorna över att det inte blev någon liten prins Zlatan. Det förstår jag inte alls. Det går väl precis lika bra med en Zlata? Eller kanske det vore bättre med en Marta? Prinsessan Marta Louise...det låter bra och bekant på något vis...

Igår sköts det salut. Enligt TV skulle det skjutas salut klockan 12 i Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Härnösand. Själv hade jag tvätt i tvättstugan och kunde inte åka in till stan. Jag fick hålla tillgodo med Stockholmssaluten på TV. Vilket kanske var tur. I Karlskrona väntade folk förgäves på saluten, som visade sig äga rum först dagen efter, det vill säga idag. Samma sak gäller för Göteborg. Fast det är inte hela sanningen. Här ute i förorten där jag bor, skjuts det salut minst två gånger om dagen. Så också igår. Ja, nere vid byggarbetsplatsen alltså...

Idag skall också namnet offentliggöras. Samt eventuellt hertigdöme. Jag gissar på Marta Louise Margareta Kristina Sibylla Silvia Ewa Alice Lilian Victoria II Daniela Carla Gustava Philippa Madeleina Fredrika Reinfeldta. Arvsprinsessa av EU-dömet .SE och hertiginna av Facebook... Det låter modernt och bra...

victoria, barn, flicka, kronprinsessan, göteborg, besök, botaniska trädgården, 2011, foto anders n
Victoria med ännu fler små flickor... (Foto Anders N)

Wednesday, February 22, 2012

Antikrundan från Sölvesborg!

antikrundan, anne lundberg, knut knutson, knutsson, sölvesborg, affisch, poster, foto anders n

Häromveckan sändes SVT:s Antikrundan från Sölvesborg. Programmet spelades in i slutet av Augusti, strax efter att jag hade åkt tillbaka upp till Göteborg. Jag såg affischer under sommaren, då jag vid ett par tillfällen besökte Sölvesborg under mina Blekingska och Skånska resor.

Så nära Olofström har aldrig Antikrundan varit förut. Det är bara några mil bort. Följaktligen förväntade jag mig att få se några bekanta ansikten i programmet. Ett bekant ansikte skymtade jag i ett kort klipp, men det var också allt. Det var lite synd...

Kul dock att se reportaget om stadens stora arkitektoniska sevärdhet. Listers Härads Tingshus, ritat av den berömde arkitekten Gunnar Asplund, mannen bakom Stockholms Stadsbibliotek, och en av männen bakom Skogskyrkogården.

listers tingshus, listers härads tingshus, tingshuset, sölvesborg, gunnar asplund, foto anders n


listers tingshus, listers härads tingshus, tingshuset, sölvesborg, gunnar asplund, foto anders n

Ovanstående två bilder tog jag i somras. Jag ställer mig dock minst sagt tveksam till Anne Lundbergs påannonsering. Att Sölvesborg inte är "Sverigekänt" för något (förutom tingshuset)? Det beror naturligtvis på vad man menar med känt, och för vilka. 30 000 personer vallfärdar varje år till det lilla samhället Norje i Sölvesborgs kommun. Jag såg några av dem när de var på väg hem i somras. Jag såg förresten också några av dem när de var på väg dit. De hade klivit av tåget i Karlshamn och frågade busschauffören om han körde till Norge. Det gjorde han inte. Det är inte lätt det där. Norge eller Norje. Det senare ska uttalas på Listerländska. Trots att jag har en liten andel listerländskt blod, har jag aldrig lyckats. Det låter, i alla fall för en utomstående som mig, som en triftong: No-u-å-yeah. Vilket väl kan passa bra för en rockfestival.

Men den lilla mysiga medeltidsstaden med omgivande Listerland är känt för en hel del annat också. Den skånske komikern David Batra uppträdde nyligen i Karlskrona (i andra änden av Blekinge). Där drog han ett lokalanpassat skämt. Blekinge är ett ganska okänt landskap, så det var trevligt att han visade att han kände till oss. Han sa att det fanns tre sorters blekingar: Hårdrockare, Minkfarmare och Sverigedemokrater. Det lär ha gått hem i Karlskrona. Jag som Olofströmare tycker också att det var ganska roligt. Om det hade gått hem i Sölvesborg är tveksamt. Andelen av alla dessa tre folkgrupper är nämligen högre där. Ja, minkfarmare åtminstone. De flesta hårdrockarna är ju bara där en vecka på sommaren. Ja, några bor ju där förstås året runt. Och Jimmy Åkesson är ju faktiskt från Sölvesborg. Men det finns många andra sorters människor därifrån också. Flera är väldigt trevliga, och varken Sverigedemokrater eller Minkar. En trevlig Sölvesborgare som jag inte känner, men har träffat, är den utmärkte författaren Per Nilsson (född i Malmö, men bosatt i Sölvesborg sedan många år). Mats Knutson, politisk kommentator på SVT, som jag en gång satt och tjuvlyssnade på, på en stadsbuss i Stockholm, är född och uppvuxen i Sölvesborg. Allsvenska fotbollslaget Mjällby AIF är döpt efter kommunens näst största samhälle.

För övrigt har jag bara sett David Batra en gång Live. Han sprang förbi mig, men andan i halsen, på väg in i SVT Dramas byggnad i Stockholm. Den gången var han inte rolig alls...

Exemplariskt!

Tisdag eftermiddag i ett köpcentrum strax utanför Göteborg. En affär för datortillbehör och andra tekniska prylar. En kund kliver in, tar en nummerlapp och börjar titta sig omkring. Han söker brännbara DVD-skivor. DVD+R. Plus. Inte minus. I skivhyllan hittar han en 10-pack för 99 kr. Bredvid ska det enligt prislappen på hyllan finnas 25-packar för 199. Det finns inte. Bara DVD-R. Minus. Inte plus. Det har han ingen nytta av. Tre expediter betjänar varsin kund. Vår huvudperson ställer sig och väntar. Strax blir en expedit ledig. Han trycker fram nästa nummer...

EXPEDITEN: Nummer 30. TRETTIO.

Expediten tittar sig omkring. Hans blick fastnar snabbt på vår huvudperson, som är den ende icke betjänade kunden i affären. Men vår huvudperson skakar på huvudet. Expediten trycker fram ett nytt nummer...

EXPEDITEN: Nummer 31. TRETTIO-ETT.

Han tittar på kunden ute i affärslokalen. Kunden skakar på huvudet.

KUNDEN: Nej...

Expediten trycker en tredje gång på knappen. Blir det tredje gången gillt?

EXPEDITEN: Nummer 32 då? TRETTIO-TVÅ?
KUNDEN: Ja.
EXP: Vad bra. Välkommen hit. Vad kan jag stå till tjänst med?
KUND: Jag skulle vilja ha en 25-pack DVD+R. Plus, alltså. De var slut i hyllan.
EXP: Låt mig se på datorn. Nej, de är tyvärr slut...fler är beställda.
KUND: Vad synd.
EXP: Får jag fråga varför det måste vara plus? Går det inte bra med minus?
KUND: Nej, DVD-brännaren till TV:n accepterar bara plus. Datorn gillar båda, men inte brännaren till TV:n...
EXP: Jag förstår. Det var ju synd. Låt mig se...
KUND: Då får jag väl ta en tiopack. Jag såg att ni hade dem kvar...
EXP: Ja, eller en 50-pack. Det har vi också.
KUND: Ja kanske. Men det beror på priset.
EXP: Naturligtvis. Låt mig se...nej, det var ju inte alls prisvärt.
KUND: OK...
EXP: Men vänta ett tag så ska jag gå ut och kolla en sak...

Expediten försvinner ut på lagret. Kunden står kvar vid disken och funderar. Är femtiopacken dyrare än tjugofempacken? Per styck alltså. Att femtiopacken är dyrare än tjugofempacken, totalt sett, är ju inte förvånande. Sedan kommer expediten tillbaka. I handen har han en 25-pack med DVD+R skivor.

EXP: Det fanns en ny låda på lagret. Den kom nyss, vi hade bara inte hunnit lägga in den i datorn.
KUND: Fantastiskt.
EXP: Behöver ni något annat? Fodral? En specialpenna för att skriva på skivorna?
KUND: Nej, det har jag redan. Men, bara av nyfikenhet... Vad kostade 50-packen, eftersom det inte var prisvärt?
EXP: Låt mig se...375 kr.

Kunden funderar igen. 99 kr för en 10-pack. Det är 9,90/st. 199 för en 25-pack? Det blir...kanske 8 kr/st. Och sedan 375 kr för en 50-pack? Vad blir det? 7,50? Ungefär... Det borde ju vara ännu mera prisvärt?

KUND: Jaså? Hur mycket kostar den här 25-packen då?
EXP: 99 kr. Det är specialerbjudande just nu.
KUND: Ojdå, det var billigt. (4 kr/st) Då tar jag en till!
EXP: Naturligtvis. Ett ögonblick så ska jag hämta.

Expediten tar ett par steg mot dörren till lagret, men hans kollega stoppar honom. Han har redan hämtat en förpackning. Expediten får den och går tillbaka.

EXP: Ja, man får ju passa på när det är billigt.
KUND: Just precis...
EXP: Det blir 198 kr.

Kunden tar fram sitt betalkort. Sätter det i kortläsaren. "Chip ej läst" står det. Som vanligt. "Kortet uppochner?" föreslår den. Men det är det naturligtvis inte.

KUND: Chip ej läst?
EXP: Jaså, men det är inget problem. Bara dra ur det och sätt i det igen.

Kunden gör så. Och det fungerar. Han slår sin kod. Expediten packar varorna under tiden och stoppar kvittot i påsen.

EXP: Jag lägger kvittot i påsen.
KUND: Vad bra. Tack så mycket.
EXP: Tack själv, och ha en trevlig dag...
KUND: Tack det samma...

Kunden går därifrån och tänker att det var inte bara sällsynt prisvärda skivor, det var också ett perfekt exempel att skriva om på bloggen. Så här vill jag bli behandlad när jag är i en affär. Vänligt och hjälpsamt...

Det är fantastiskt trevligt med personal som anstränger sig lite för att lösa kundens problem. Det var inte mycket extra ansträngning som behövdes, och ändå blev det så bra. Man vill ju verkligen komma tillbaka och handla på det här stället. Å andra sidan så behövs det lite av den andra sorten också. För att det ska bli roliga och underhållande blogginlägg alltså. Leta bakåt i den här bloggen, så kommer du att hitta exempel på personal som inte har förstått vikten av att behandla en kund väl... Om du tillhör dem som redan har läst dessa äldre inlägg, får det här inlägget fungera som ett bevis på att jag inte alltid klagar. Men det kommer att bli mer klagande också de närmaste dagarna. Jag tycker fortfarande det är förfärligt spännande att studera hur företag behandlar sina kunder. Och det dyker upp nya tillfällen mest hela tiden...

Ugnsdebut!

pasta capri, ugnsbakad pasta, penne rigate, skinka, ost, svamp, foto anders n
Pasta Capri kallas den när man äter den här rätten på en pizzeria inne i Göteborg. Googlar man efter recept på Pasta Capri, får man istället upp en massa recept på någon skaldjursrätt. Skinka och Svamp ska det vara, som i Capri...cciosa! Mitt första försök till en dylik ser du här ovan, och den smakade bra även om den kanske var en smula torr. Om än inte så torr som man kunde förvänta sig, det var ju trots allt mitt första matexperiment, det vill säga min första tillagning utan recept, som skedde i ugn!

Friday, February 17, 2012

Hur kunde han veta?

Blev uppringd av en prydlig skåning (han LÄT i alla fall prydlig) igår som höll på med en marknadsundersökning. Han sökte "en person som inte har fyllt trettio år". Och det har jag ju inte riktigt ännu. Han ville fråga mig om min "senaste resa med kollektivtrafiken". Hur kunde han känna till den? Jag undrar om han läser min blogg. Det verkade nästan för bra, dagen efter min bussresa med förhinder. Men hur hittade han mitt telefonnummer?

Thursday, February 16, 2012

HundnuH (DogoD)

hundnuh, dogod, hund, hundar, bakochfram, svans i båda ändar, dogog, dog, dog with tails in both ends, foto anders n
HundnuH (DogoD) Foto Anders N

Boktransport med förhinder...

Jag har städat i min lägenhet. Farstun är full med bokkassar som jag tänkte dela med mig av till olika behjärtansvärda ändamål. Idag har jag varit iväg med tre. Samtidigt. En i var hand och en i väskan på ryggen. Det är tungt att bära en bokkasse, följaktligen tre gånger så tungt att bära tre stycken. Men jag tänkte inte bära så långt. Det finns en välgörande second hand-butik i andra änden av stan, precis bredvid den busslinje som passerar även där jag bor. Det tar en timme, enkel resa, men promenaden är kort. Från mitt hus och ner till hållplatsen är det inte så långt, dessutom nerförsbacke, det är alltid att föredra. Mellan den andra hållplatsen och butiken är det också bara några hundra meter. Varken uppför eller nerför. Bara rakt fram. Jag tog mina tre kassar samt en kamera och begav mig ut. I backen ner mötte jag en polisbil med sirener och blåljus på. Strax efter kom en ambulans. Ingen av de två verkade vara ute efter mig, så jag gick vidare. Jag hade kollat tidtabellen och kom ner precis lagom innan bussen anlände. Jag steg ombord och hittade plats åt mig och mina kassar. Sedan skulle allt gå som på räl...sbuss. Trodde jag...

Väl inne i stan blev det lite extra stopp för skiftbyte. Chaufför alltså. Den gamle klev ur, den nye klev på. Inga problem. Jag stod långt fram och hörde deras kortfattade samtal. Den nye frågade om det var några problem med bussen. Nejdå, sa den gamle. Inga problem. Vi åkte vidare...

I höjd med Götaplatsen, som ligger ungefär halvägs på resan, stannade bussen som vanligt för av- och påstigande. Plötsligt dök en man med andan i halsen, upp vid framdörren och tittade in. Han frågade föraren om han inte hade märkt att det var fel på ena hjulet. Det rullade inte. Det skrek något förfärligt. Föraren tackade för informationen och sträckte sig efter radion. uppgiftslämnaren hann knappt gå ut förrän en ny man stod i dörren. Han frågade föraren om han var medveten om att ett av hans hjul satt fast. Så kunde han väl inte köra? Det var ju farligt. Det slog gnistor om det. Tänk om det började brinna? Föraren tackade för informationen och sträckte sig återigen efter radion. Då knackade det på fönstret på förarsidan. Han öppnade. Där ute stod en man som undrade om inte föraren hade...Jo, sa föraren. Sedan sträckte han sig efter radion. Meddelade vad som hänt och därefter tog han mikrofonen och knackade på den för uppmärksamhet. Alla passagerarna spetsade öronen. Han berättade att det var fel på ett hjul, och att vi var tvunga att ta bussen som kom efter. Vi gick av. Det skulle väl dröja ett tag innan det kom någon ny buss. Jag tog mina två kassar och ryggsäck och gick bort till Expertbutiken på hörnet som hade ett stort anslag. KAMERAREA! Inte för att jag har för avsikt att uppgradera den närmaste tiden. Men man kan ju alltid komplettera. Med en liten en...

Det var väl inte så mycket till Rea. M9:an kostade fortfarande över 50 000. X100 hade inget pris. Men det är alltid kul att titta, och det finns inte ett skyltfönster i stan som har så mycket kameraprylar som Expert vid Götaplatsen. De är dessutom avsevärt billigare än Expert i Nordstan. Som inte har hälften så stort sortiment. När jag tittat färdigt hann jag med att ge en dam vägbeskrivning till Röhsska muséet, innan jag kastade en blick bort mot busshållplatsen igen. Bussen stod kvar, men nu var dörrarna öppna igen, och folk gick in. Jag skyndade mig bort. I samma ögonblick som jag skuttade in genom mittdörren, så störtdök en dam in genom framdörren. BRAK! Magplask. Trottoarerna är förfärligt isiga här i stan. Mina händer var redan fulla, men en äldre man hjälpte henne upp. Hon klarade sig utan värre skador. En hel lågstadieklass tog också plats i bussen innan föraren stängde och startade. Han rullade ut på gatan...Tre meter ungefär. Sedan fick han stanna igen. Han meddelade via högtalaren att hjulet satt fast igen. Han vågade inte köra vidare med oss i. Vi fick vänta på nästa buss. Men, tillade han. Vi fick gärna sitta kvar i bussen. Det var kallt ute...

Där satt vi ett par minuter till en röst i radion, som nog inte var medveten om hur högt den hördes, uppmanade föraren att slänga ut oss och köra en bit bort för service. Vi gick av och bussen körde iväg. Ut på torget, tog ett varv runt Poseidon och stannade precis utanför entren till stadsteatern...

stadsbuss, teaterbesök, bussresa, göteborgs stadsteater, götaplatsen, göteborg, bussreparation, trasig buss, lokaltrafik, västtrafik, foto anders n
Stadsbuss på teaterbesök (Foto Anders N)

Sedan väntade vi. Eleverna i skolklassen gjorde sin egen tolkning av "Disney on ice" på den istäckta trottoaren. Någon ersättningsbuss kom naturligtvis inte. Det var kanske inte lönt? Busslinjen trafikeras en gång i halvtimmen. Prick en halvtimme efter att den första bussen skulle ha avgått, avgick den från stadsteaterns entré. Utan passagerare, men ändå. Ett par minuter försenad anlände nästa buss och vår resa fortsatte. Den var redan ganska full, och vi var många som stod och väntade. Inklusive skolklassen. Jag och mina två kassar samt ryggsäck hade inte lika bra plats som på den förra bussen. Jag fick ståplats mitt i "gångjärnet". Det vill säga den mjuka bälgen mitt i bussen. Det gick väl bra det också. Det var bara ungefär en halvtimmes resa. Mitt största problem var att jag var lite osäker på vilken hållplats jag skulle gå av vid. Jag visste inte vad den hette. Jag visste hur den såg ut, men det fanns en risk att jag inte kände igen den förrän det var för sent. Jag ville inte åka för långt och behöva gå tillbaka. Jag tittade ut genom fönstret. Precis då gjorde bussen en tvär sväng. Mina kassar stod mitt i den delen som svängde mest av allt. De välte, och alla böcker och en och annan DVD-film och rent av en gammal VHS, åkte rakt ut över golvet i mittgången. Till skillnad från den gången som min bokkasse sprack på spårvagnshållplatsen och alla böcker trillade ut på spåret framför spårvagnen som precis skulle köra, så fanns här inte någon armé av huvudduksförsedda damer som dök ifrån ingenstans, hjälpte mig få bort böckerna från spåret, och sedan försvann lika spårlöst. Nej, här fanns bara helt vanliga skrattande busspassagerare. På något sätt fick jag ihop mina böcker. Kassarna hade lyckligtvis inte spruckit. Jag hann av i tid. Innan jag korsade gatan och tog sikte på butiken, hade jag hunnit förklara vägen dit för en dam som klev av samtidigt som mig. Jag är en sådan som man gärna frågar om vägen, det var länge sedan jag insåg det. Inte för att jag tror att jag ser ut som att jag kan något. Men jag ser väl ganska ofarlig ut, förmodar jag...

Observera att jag har klagat väldigt lite i det här inlägget. Det brukar bli betydligt mer när jag åker kollektivt, och någon incident inträffar. Men jag klagar sällan på incidenten i sig. Busshjul kan få problem. Det är inte så mycket att göra åt. Det jag brukar klaga på är när företagen brister när det gäller att ta hand om och informera sina passagerare. Allt för många transportföretag bryr sig väldigt lite om sina kunder. Men den här gången skötte de sig alldeles utmärkt. Busschauffören ville inte riskera sina kunders hälsa, och körde därför inte vidare med den trasiga bussen. Hans information i högtalaren var exemplarisk, och han visade genuin omtanke om oss när han uppmanade oss att sitta kvar i bussen så länge som möjligt, istället för att skicka ut oss i kylan. Alldeles utmärkt.

Långt från den spårvagnsförare som för ungefär två år sedan, som gravt försenad, efter att ha plockat upp en större samling passagerare, däribland mig, som stått och väntat en evighet i kylan utan någon som helst information om när spårvagnen skulle komma, om det överhuvudtaget skulle komma någon... Då tar föraren mikrofonen och fräser åt oss och undrar varför vi alla skulle behöva pressa oss in i hans vagn? Det kom ju en efter också. Eller varför vi inte gick istället? Det är inte vad man vill höra när man äntligen lyckats komma in i en varm vagn efter att ha stått en halvtimme i bitande kyla. Eftersom man inte hade någon som helst information om det överhuvudtaget kommer någon vagn, så vet man naturligtvis inte om det kommer någon vagn efteråt. Även om man skulle fått veta det, skulle man förmodligen inte vågat chansa och vänta, och riskerat att behöva stå där en halvtimme till. Eller längre. Och en spårvagnsförare som tycker att vi borde gå istället, det är knappt värt att kommentera. Visst, han är bara mänsklig, och visst, han hade väl suttit fast länge någonstans. Låg långt efter sitt schema. Oavsett hur länge han suttit fast därinne i sin varma spårvagn så är det inte OK att håna betalande, förfrusna, trötta, förbannade kunder på det viset. Jag minns att jag i den stunden önskade att jag hade haft en stor flaska iskall dryck. Jag hade hällt den rakt i knät på honom. Var så säker...

Wednesday, February 15, 2012

Tidernas mest uppseendeväckande automatgenerade mailsvar

Mina gamla vänner på kabel-TV-bolaget (GåBort) har gett mig huvudbry igen. Det är knappast första gången, som du som är flitig läsare säkert vet. Om inte så är det bara att gå tillbaka till mina allra första inlägg på den här bloggen så ska du få läsa om vårt första möte. Sedan finns det nya med jämna mellanrum under åren. Fram tills nu idag. Vad exakt det rör sig om den här gången, kommer jag att återkomma till i ett senare inlägg, men jag kan berätta att jag precis har suttit och skapat ett långt och välformulerat meddelande till deras kundtjänst. När jag skrivit färdigt skickade jag mailet till den mailadress de anger på sin kontaktsida.

Efter ett par minuter fick jag ett automatgenerat svar. Du vet ett sådant man får ibland. Vanligtvis brukar det stå ungefär:

Detta är ett automatgenerat svar för att bekräfta att vi mottagit ditt meddelande. Vi kommer att besvara det så fort vi kan, vanligtvis inom 24 timmar. Tack för dina synpunkter.

Alternativt så kan det stå:

Du har mailat till handläggare Nisse Persson. Nisse Persson är just nu på segelsemester i Karibien till och med den 24/2. Räkna inte med ett svar förrän tidigast en vecka efter detta datum.

Du vet vad jag menar, du har säkert fått ett par sådana du med. Däremot skulle det verkligen förvåna mig om du fått ett sådant meddelande som det jag fick just precis nu. Det löd nämligen så här:

Hej! Tack för att du hört av dig till XXX XXX. För att din fråga ska bli besvarad behöver du använda dig av vårt frågeformulär, om du klickar här dirigeras du direkt dit.


Jag skojar inte. Det stod faktiskt så. Jag har mailet kvar om du vill se. Jag ska bara hitta min haka först. Jag tappade den, och den ligger någonstans bland dammråttorna mellan bokkassarna under skrivbordet. Tack för ditt mail. Men det duger inte. För att få svar måste du skicka in din fråga en gång till, på ett helt annat sätt?

Är de på riktigt? Varför har deras kundtjänst en mailadress om de inte svarar på de mail som man skickar dit?

Tuesday, February 14, 2012

När teledosan blev en speldosa. Eller i alla fall en teledosa som fått spel...

Skulle ringa ett samtal. Min hand närmade sig telefonen, men precis innan den nuddade luren så ringde det.

RRRRIIIIIINNNNNGGG!
-Ja, hallå?
-Tutut...tutut...tutut...tutut...
-Hallå?

Mystiskt. Lägger på telefonen. Då ringer den igen.

RRRIIIIINNNNGGGG!
-Hallå?
-Tutut...tutut...tutut...tutut...

Det var då underligt det här. Hinner precis lägga på luren då den...

RRRIIIIINNNNGGGG!
-Suck?
-Tutut...tutut...tutut...tutut...

Lägger på. RRRIIIIING! Lyfter och lägger på direkt. Bara en kort signal hinner gå fram. Upprepar så ett par gånger. Lyfter. Lägger på. RRIIIINNNGG!! Lyfter. Lägger på. RRIIIINNNGG!! Lyfter. Lägger på. RRIIIINNNGG!! Lyfter. Lägger på. RRIIIINNNGG!! Lyfter... Har jag lyckats få den snurrig nu? Eller i alla fall trött? Ger den upp? Lyssnar i luren...

-Pipietipitepipipip?

Låter som R2-D2. Eller möjligen ett gammal modem. Lite vimmelkantig blev han nog... Ett försök till. Lägger på lureRRRRRIIINNGG! Lyfter luren till örat...

SCHJPRRRRKKKKKKRRRKKKKKBRRRRRSSSSS! (Högt skärande brus)

Aj som. Det tyckte han inte om. Inte mina öron heller. Lägger på...RRRRRIIIIIING! Lyfter...

-.......(Tyst) ....... (Tyst).....(Tyst)

Lever han? Försöker slå numret. Ingenting händer. Tyst...Tyst... Lägger på luren...

RRRRRIIIIIIIINNNNGGGG!
-Ja, hallå?
-.....(Tyst).......(Tyst.......(Tyst)........

Lägger av luren. Och låter den ligga av...

Ovanstående text/inlägg kan, om man känner för det, läsas som modern poesi. Om du inte känner för det, så kan det ändå vara värt att nämna att allt detta hände igår. Medan jag skrev inlägget idag, så ringde plötsligt telefonen...


RRRRIIIIINNNNGGG!
-Ja, hallå?
-Tutut....Tutut....Tutut....Tutut...

Som om teledosan bara ville meddela mig att han hade ögonen på mig. Han vet vad jag skriver... Spooky...

Motstridiga besked...

öppet, stängt, skylt, skyltfönster, butiksdörr, foto anders n
Öppet / Stängt? (Foto Anders N)

Apropå föregående två inlägg...

...så är Borås ett kulturellt föredöme. En förfärligt trevlig stad, med ett förhållandevis stort kulturellt utbud. Jag åker gärna dit lite nu och då, även om jag bor i stora Göteborg. Jag hoppas vår fd infrastrukturminister fortfarande skäms. Ibland känns det som om utställningarna i Borås är rent av roligare och intressantare än de som erbjuds här i staden. Man har både konstmuseum OCH fotografiskt museum. Precis som Stockholm och Göteborg. Det senare är alltså Abecita Konstmuseum, där jag var på vernissage förra veckan. Dessförinnan han jag även med ett besök på det vanliga konstmuséet, där de precis som sist hade en spännande utställning. Ett spännande urval av intressanta konstverk, men ändå lättillgänglig. Med andra ord även "vanligt folk". Samtidigt som jag var där, var där även en familj med småbarn. Även de små hade nöje av utställningen. Konst och konstutställningar måste göras för alla. Att göra konstverk bara för de redan konstfrälsta gör väl ingen nytta? Har man något att berätta vill man väl nå så många som möjligt?

borås, konstmuseum, utställning, helvete, marcus larson, hav i månsken, brinnande skepp, foto anders n

Från utställningen på Borås Konstmuseum. Nere till höger ser du en tavla av Marcus Larson (1825-1864). Jag är förfärligt förtjust i tavlor av Marcus Larson. Så också denna. Det var därför jag inte kunde motstå att införskaffa utställningens affisch. Jag kände att den behövdes i min lägenhet. Jag har alldeles för lite bilder på mina väggar. Det känns som om jag alltid är beredd att flytta. Och jag har flyttat rätt många gånger. Jag har inte ens fått upp min Boingo-affisch någonstans i den här lägenheten. Även om jag har bott just här i tre år nu. Jag undrar var den är? Förmodligen under sängen. Där finns många ljusskygga varelser. Naturligtvis trivs Boingo där. Men jag har faktiskt två oljemålningar på väggen. Äkta. Men jag känner inte till konstnärerna. Och nu har jag en Marcus Larson-affisch på dörren till köket:

borås, konstmuseum, helvete, affisch, marcus larson, målare, hav i månsken, brinnande skepp, foto anders n

Helvete är alltså namnet på utställningen, inte namnet på mitt kök. Men jag kanske skulle kalla det så från och med nu? Varmt som i helvete är där dock förvisso inte. Inte varmare än i resten av lägenheten, där det för övrigt just nu är 18,5 grader. De har lyckats höja temperaturen lite i det här huset. Eller så beror det på att jag har två datorer igång samtidigt just nu. Men jag försöker tänka positivt, och jag vill tro att fastighetsbolaget jobbar för att få upp innetemperaturen som de påstår. Det var i så fall på tiden. Följaktligen inga strömavbrott de senaste dagarna. Bredbandet svajar lite, men det är väl knappast förvånande...

Apropå svensk kulturpolitik...

...så har det börjat dyka upp små kulturella institutioner här och var. Under mina senaste resor har jag mött både ett minibibliotek:

bibliotek, i telefonkiosk, minibibliotek, bromölla, skåne, foto anders n

...och en minikonsthall:

konsthall, 1.0, jönköping, huskvarna, kur, slussvakt, kanalvakt, brovakt, vaktkur, foto anders n

Lovvärda initiativ båda två. Speciellt biblioteket, som inte bara ger folk tillgång till fina, härliga böcker, utan också bevarar den utrotningshotade telefonkiosken, och ger den en ny uppgift ute i samhället. Utan uppgift finns risken att den bara skulle plockas bort. Det är ofta så med kultur. Har den ingen uppenbar mening, betydelse, eller kanske framför allt inget uppenbart ekonomiskt värde/ingen betydelse för den ekonomiska tillväxten, då är det lätt hänt att den utrotas. Därför är det bra med ovanstående små kulturyttringar i samhället. Men det är viktigt att tänka på att de är komplement, till bibliotek och konsthall. De får inte betraktas som en ersättning. Vi behöver fortfarande våra vanliga bibliotek och konsthallar. Mer kultur åt folket!

Sunday, February 12, 2012

Anders Petersen (och Hasse Persson) på Abecita Konstmuseum i Borås

Anders Petersen (till höger) intervjuas av Hasse Persson (till vänster)
Vad gör man om man håller på och tvättar, och samtidigt får ett mail om att en av Sveriges internationellt mest berömda fotografer ska ha vernissage några timmar senare, bara fem mil bort? Svar: Man tvättar färdigt, sedan åker man dit med första bästa buss. Naturligtvis...

Anders Petersen (1944-) har blivit ett världsnamn inom fotografikretsar, tack vare sina i ordets alla betydelser, närgångna svartvita porträtt. Man måste gå så nära att man kan känna lukten av den man fotograferar, sa han under kvällens konstnärssamtal. När du ser hans bilder förstår du nog vad han menar. Få fotografer lyckas fånga motivets personlighet med sådan känsla. Smickrande kan man däremot sällan kalla hans bilder. Man ser motivens rynkor och plågor. Det känns som om man kommer lite FÖR nära personen, när man ser den framför sig på en stor mörk svartvit bild. Det är plågsamt på något sätt. Man skäms för att man tittar på dem. Men det är förmodligen precis vad som är meningen. Hans motiv lever och har levt hårt. Bilderna känns i magen och i näsan. Men de ska ses stort, och i sitt sammanhang. För att kännas fullt ut.

En av hans bilder har varit omslag till en skiva av Tom Waits. Det känns passande. Waits sågspånsröst och musik är en musikalisk motsvarighet till Petersens bildsinne och fotografier. Och tvärtom. Det är samma typ av människor som skildras. De som folk kanske inte vill se...

Vernissagen ägde rum på Abecita Konstmuseum i Borås. Hasse Persson, också välkänd fotograf, fd chef för Borås konstmuseum och omskriven tidigare på den här bloggen, ledde samtalet om bilder och Petersens karriär och fotografiska metoder. Underhållande, lärorikt och mycket tänkvärt. En sak undrar jag dock fortfarande. Vad heter karln? Egentligen? Jag trodde länge att han hette PeterSEN. Med någon sån där liten fransk betoningssymbol över sista E-et. Sedan såg jag en dokumentär om honom, gjord av hans fotografiske lärjunge JH Engström. Engström kallade honom filmen igenom för Anders PETersen. Det "vanliga" uttalet med betoning på första stavelsen. Nu kom jag till vernissagen, där Hasse Persson kallade honom för PeterSEN. Precis som jag trodde från början. Kan de inte bestämma sig? Dagen efter träffade jag en fotografisk bekant som kallade honom för "af Petersens". Men det var väl en helt annan svensk fotograf (Lennart, 1913-2004) som hette så? Det blir mer och mer invecklat, det här...

Bakom galler

bakom galler, behind bars, bänk, bench, foto anders n
Bakom galler/Behind bars (Foto Anders N)

Saturday, February 11, 2012

Hemmagjord korv...

blodkorv, blodpudding, hemmagjord, foto anders n
Blodkorv eller Blodpudding? När jag var liten trodde jag det var samma sak. Ibland var den liten och rund, ibland tillplattad i ena änden. Ibland med fläskbitar och ibland med russin. Nu vet jag bättre. Blodkorven ska innehålla russin och fläsk. Men det är sällan man hittar blodkorv i affären nuförtiden. Den lite tråkigare blodpuddingen, utan russin och fläsk, är desto vanligare. Tråkig, men billig. Frågan är om det går att få tag på billigare mat. Det kan behövas efter en dryg vecka med Filmfestival, då det ofta blir lunch ute. Det tar på finanserna. Vad du ser här ovanför är ett försök att förvandla blodpuddingen till blodkorv. Stek blodpudding, släng på finstrimlat bacon och russin, och rör om. Servera med lingonsylt. Jag vet, det ser föga aptitligt ut, men det smakade inte alls illa. Om man gillar blodkorv, vill säga. Jag lagade två portioner, när jag skulle äta nummer två hade strömmen rymt igen. Den gör det med jämna mellanrum där jag bor, som jag har skrivit förut. Och däremellan rymmer bredband och TV.  Bostadsbolagets artigt formulerade lappar som sitter här och var i trappuppgången, med information om kopplingen mellan strömavbrotten och lösa elektriska element, har försetts med mera svavelosande tillägg av engelskspråkiga hyresgäster. Jag kan inte annat än att hålla med dem. TV och Internet kan jag klara mig utan i perioder, men kall blodpudding vill jag helst slippa i framtiden...

Tuesday, February 7, 2012

Personliga favoriter och föredömen! (När jag blir stor...)

jesper christensen, jan troell, francy suntinger, dom över död man, torgny segerstedt, göteborgs handels- och sjöfartstidning, marit kapla, göteborgs filmfestival, göteborg film festival 2012, foto anders n
Francy Suntinger intervjuas av Marit Kapla. Jesper Christensen och Jan Troell längtar bort.
Göteborgs Filmfestival 2012 - Foto Anders N

Två personliga favoriter på en och samma gång: Mångsidige skådespelaren Jesper Christensen och legendariske regissören Jan Troell. Tillsammans med producenten Francy Suntinger, intervjuades de av Marit Kapla angående sin kommande film Dom över död man, om Torgny Segerstedt. De visade en trailer och några korta scener ur filmen. Det gav mersmak. Jag noterade till min förtjusning en annan personlig favorit i en av dessa scener, nämligen skådespelaren Jan Tiselius, som medverkade i mitt första daterbara Film/TV-minne: TV-serien Flykten från 1986. Jag hade även äran att få träffa honom när han spelade teater för min skola knappt tio år senare. Nu har jag träffat två personliga favoriter till. Det var otroligt positivt att se hur uppenbart obekväma båda herrarna var uppe på scenen. Så fort de fick chansen så hoppade de ner. Det finns alltför många så kallade kändisar idag som inte kan skapa något, men ändå ska visa upp sig i alla möjliga sammanhang. Här har vi två genier som skapar fantastisk konst, men inte trivs med att visa upp sig själva. Frågestunden blev därför väldigt kort, men det gjorde ingenting, eftersom de inte hade något emot en fortsatt pratstund nere på golvet, utanför rampljuset...

Jag är otroligt imponerad över herr Troells skärpa och skaparkraft, som ännu vid åttio års ålder inte verkar avtrubbad. Jag har tidigare skrivit på den här bloggen att jag när jag blir stor vill jag bli Hans Alfredsson. Nu vill jag lägga till en sak:

När jag blir stor vill jag bli Jan Troell!




Däremot besöktes festivalen av en annan känd filmskapare, som jag inte har något som helst behov av att bli...

Göteborgs Filmfestival 2012 - Andrea Reuter

andrea reuter, göteborgs filmfestival 2012, göteborg film festival, foto anders n
Andrea Reuter, sverigefinlandssvensk filmkritiker & skribent
Göteborgs Filmfestival 2012
(Foto Anders N)

Strömavbrott på grund av kyla?

En kväll i förra veckan, när jag kom hem från filmfestivalen och bara skulle slänga i mig lite mat innan jag skulle sova. En Carbonararest. Vad annars? Leif GW var på TV. Han andades in tungt, och skulle precis komma med en genomtänkt och underhållande utläggning, när...TV-bilden försvann. Samtidigt sa datorn att bredbandsuppkopplingen försvunnit. Irriterande, men inte så mycket att göra åt då. Jag åt färdigt och gick och la mig... Dagen efter fungerade allt som det skulle igen.

I Söndags kväll satt jag också och åt. Jag hade fastnat i ett ovänligt spännande avsnitt av Bones. (CSI för och med supernördar... Bättre karaktärer dessutom.) Fem minuter återstod, och jag skulle strax efter slå över till TV4 och den senaste Wallander-filmen. Jag behövde nämligen diska. Det är bra med en Wallanderfilm när man diskar. Det blir mindre plågsamt då. Lagom spännande, och så slipper man titta på gamla matrester. Ungefär det samma kan sägas om Bones. Programmet närmade sig slutet. Handlingen denna gång var om en misstänkt mördare med elektronisk fotboja. Alla bevis pekade på honom, han hade i princip erkänt, men enligt hans fotboja hade han inte lämnat huset. Det var dags att förklara...då...Slocknade TV:n. Och kökslampan. Och alla andra lampor. Det enda som lyste var datorskärmen. Det är en fördel med en ny dator, med fungerande batteri. Men bredbandsmodemet hade ingen ström, och då fungerade inte uppkopplingen. Med andra ord fungerade ingenting utom datorn. Minst sagt frustrerande. Jag satte mig och jobbade en stund med en sak som inte krävde uppkoppling. Jag noterade att det inte hördes några upprörda känslor ute från korridoren. Det var mycket upprörda röster häromkvällen när bredbandet och TV:n la av. Nu hördes ingenting... Mystiskt... Jag gick bort till ytterdörren. Tittade ut genom dörrkikaren. Där såg ut precis som vanligt. Tomt. Ljust... LJUST???

Jag var tvungen att öppna dörren och titta ut. Det stämde. Alla taklampor i korridoren lyste. Jag gick in igen. Tittade ut genom fönstret. Jag minns när det var strömavbrott häromåret här uppe. Det var så underligt mörkt. Alla husen i bostadsområdet, och husen nere på torget, som man kan skymta genom skogen. Ja, nu kan man mer än skymta dem, för nu har de sågat ner och sprängt bort mycket av det som skymmer. Allt det var mörkt förra gången. Nu lyste det vackert, precis som vanligt. Både i huset mittemot, och nere på torget. Mycket underligt. Allra mest underligt var det när jag tittade ner på marken utanför mitt hus. Två skarpa ljuskäglor avtecknade sig i snön. Minst två av mina grannar hade alltså fortfarande ljus. Var det då så att mina proppar hade gått? Allihop? Det måste nästan vara så. Jag grävde i mina kökslådor, i beckmörkret, efter min ficklampa. Jag hittade den inte. Tiden gick. Fortfarande lika mörkt. På något sätt lyckades jag få tag på en plastpåse och packa in min nylagade ugnsraggmunk i kylen, utan att se vare sig påse, raggmunk eller kylskåp. I badrummet var det om möjligt ännu mörkare. I stunder som denna är det knappt man vågar gå på toaletten. Man vet aldrig riktigt säkert vad det är man sitter på...

Jag lyckades gå och lägga mig så småningom. Funderade på vad det kunde vara för fel. Hade det varit ett vanligt strömavbrott, med alla hus och ljus utslagna, då hade det inte varit så konstigt. Men nu? Var det bara jag? Varför hade alla mina proppar gått samtidigt? Berodde det på kylan? Eller på sprängningarna nere vid bron? Hade någon elektrisk pryl skakat loss? Eller var det något annat? Det kunde väl inte vara kabelTV-bolaget? Nej, de har gjort mycket dumheter, men det här verkade osannolikt. Jag var glad att jag inte hade elvärme. Värmen fungerade, om än knappt. Mina 16,5 plusgrader var oförändrade. Ja, du hörde rätt. Jag har bara 16,5 plusgrader i min lägenhet. Men elementet fungerar. Det är inte som när jag bodde i min första egna lägenhet i Gamleby, och det blev vinter och innetemperaturen sakta sjönk dag för dag. Jag trodde det skulle vara så. Tog på mig vantar och mössa och höll ut. Så småningom fick jag reda på att det fanns ett fenomen som kallades "luft i elementen". Det är då de är kalla längst upp. Det är tydligen lätt att åtgärda. Fastighetsskötaren kom dit med en liten nyckel och släppte ut luften. Och temperaturen steg snabbt. Men här är det inte luft i några element. De är varma hela vägen. Jag låg i min säng och funderade på om man skulle skaffa ett elektriskt element? Fast det hade jag ju inte haft någon nytta av då, för elen fungerade ju inte. Jag får nog bara fortsätta att isolera med bokhyllor och bokkassar. Det känns som att det fungerar. Jag vill i alla fall att det ska fungera...

Klockan närmade sig midnatt och jag försökte sova. Jag hade nästan slumrat till, när plötsligt alla lampor, samt TV:n, i lägenheten gick igång. Tydligen var det inte mina proppar. Nej, de var hela alla tre. Jag stängde TV:n, släckte alla lampor och gick och la mig igen. Tänkte att vad det än var som hade hänt så hade det i alla fall en god sak med sig. Jag slapp ju diska...

Dagen efter satt jag vid min dator och funderade på om jag skulle skriva till mitt bostadsbolag om problemet. Men eftersom det bara rörde mig, vet jag inte om de skulle ha något bra svar. Medan jag satt där vid datorn, smällde det i brevinkastet. Jag gick dit. Det var en lapp från bostadsbolaget:

"Vi har haft problem med att strömmen försvinner i lägenheterna, detta är pågrund utav att alldeles för många använder extra element. Vi skulle vara tacksamma om ni kunde försöka undvika att ha på dessa så mycket det går. Vi håller på att jobba med att få upp temperaturen på era befintliga element som finns i lägenheten." (Och sedan samma sak på engelska) 

Det var snabb och bra information. Det uppskattas. Men varför slocknade bara min lägenhet? Jag har inget extra element. Och tydligen är det inte någon bra idé att skaffa något heller. Och det är väl knappt lönt i vilket fall. Vi är i februari nu. Det är den tredje månaden det har varit kallt. Frågan är bara när de kommer att få upp värmen? April?

PS: Den senaste tidens sprängningar har varit allt lugnare, men medan jag korrekturläste det här inlägget kom en smäll som skakade hela huset så mycket att två böcker i bokhyllan flyttade på sig!

Monday, February 6, 2012

Posten, del 2 (och hyran, del 1)

Ibland känns det som om jag alltid klagar på saker i mina inlägg på den här bloggen. För att motbevisa det kommer jag nu att berömma lite i stället:

Jag vet att det är många som klagar på Posten. Näst efter SJ, så är nog Posten det företag som folk tycker mest om att klaga på. Antingen för att det är för dyrt, eller för att det tar för lång tid. Och visst kan jag tycka att det är lite underligt att om ett av mina frimärken trillar av så får jag betala, inte bara 6 kr i uteblivet porto, utan också 50 kr i expeditionsavgift. Medan å andra sidan Posten frånsäger sig allt ansvar för de brev som de tappar bort på vägen (om man inte betalat extra/rekommenderat dem), och när de leverar ett halvt(!) julkort... (Jag vet fortfarande inte var den andra halvan tog vägen...)...slipper undan med att klistra på ett klistermärke där det står "Förlåt...". Nåväl...

Trots detta tycker jag att det är fantastiskt att de klarar av att leverera nästan alla brev inom ett dygn till nästan alla orter inom Sverige. Ännu mer fantastiskt är det att de i början av det här årets allra första vecka, lyckades leverera ett brev till mig som var avsänt (enligt poststämpel) 2012-02-13. Det måste väl ändå vara tidernas snabbaste leverans?

Dessutom har de en kundtjänst som verkar fungera. Den är inte helt smidig, och den håller inte riktigt vad den lovar när det gäller tid. Men de uppför sig väl, och tar hand om kunden. Ja, jag hänvisar alltså till mitt inlägg för en knapp månad sedan. Om du har glömt det, eller inte läst det överhuvudtaget, så får du gärna läsa det innan du läser fortsättningen på det här...

Jag gjorde som jag blivit uppmanad, och skickade tillbaka de fellevererade vadderade kuverten. Av någon anledning skulle jag skicka dem till Kiruna (vid närmare eftertanke pratade Kundtjänstdamen i telefonen norrländska) och det kostade 36 kr. 24 kr + 12 kr i skrymmande tillägg. Det hade för övrigt kostat precis lika mycket att skicka dem till Stockholm, Malmö eller Kyrkhult (1 mil norr om Olofström) också, så det har kanske inte med saken att göra. Nåväl, du kanske minns det där första mailet som jag skickade, när jag gjorde min felanmälan. Det som jag skulle få svar på inom 24 timmar. Och när jag inte fått svar på det inom 36 timmar så ringde jag istället. Vilket ledde till en massa andra saker. Nåväl, jag skickade alltså tillbaka varorna och väntade på att få min rätta beställning levererad. Efter ungefär en vecka(!) fick jag svar på mitt mail. Det var kortfattat och löd:

Hej!
Tack för ditt mail. Jag hittar ingen order på ditt namn/adress. Hör av dig med ordernummer/kundnummer istället så kan vi undersöka saken.


Med vänliga hälsningar
Kundservice

Jag hade angivit det namn och den adress som jag beställt lådorna till. Och som jag hade fått leveransen (om än fel leverans) till. Jag skrev tillbaka (med kundnummer och ordernummer) att jag därför var mycket förvånad om de inte kunde hitta min order. Jag bad dem vara snälla och leta upp den snarast, för jag behövde den... Jag fick svar att ärendet var hanterat, min order på väg till mig och att jag skulle få en liten ersättning för besväret. Det var trevligt att höra, jag har aldrig varit med om att någon kundtjänst har gett mig någon ersättning för deras eget företags slarv tidigare. Å andra sidan har jag mest umgåtts med kabelTV-bolag. Samma eftermiddag fick jag en avi i postlådan att jag hade en försändelse att hämta. Denna gång rekommenderad. Jag vet inte riktigt varför, för det var ju aldrig något problem att försändelsen inte kom fram förut, bara att det var fel försändelse. Nåväl, jag gick och hämtade lådan. Jag hade beställt tio platta lådor med ekonomipostporto + ett häfte frimärken. Lådan innehöll tio platta lådor, men inga frimärken. De stod heller inte med på följesedeln. Det fanns heller ingen ersättning för de 36 kr jag lagt ut för att återsända kuverten. Så jag fick skriva tillbaka igen. Snabbt svar från kundtjänst:

Hej igen,
Det är tydligen gjort 2 reklamationer, en med kartongerna och en med häftet. Vi har även lagt in 36 kr på ditt kundkonto som avser portoersättning. Jag skickar dig lite kompensation för din tid.
Med vänliga hälsningar
Kundtjänst

Två reklamationer? Underligt, men bättre än ingen alls. Kundkonto? Det visste jag inte ens att jag hade något, men det låter bra att ha pengar på sitt konto. Frågan är hur man får tag på dem? Återstår att se nästa gång jag ska köpa lådor... Och så mera kompensation. Jag undrade vad det kunde vara. Efter någon dag kom även mitt frimärkshäfte. Sedan hände inte så mycket mer medan jag var hemma i Blekinge. Väl uppe i Göteborg för en vecka sedan, hittade jag en massa post på min dörrmatta:

1 leveransbesked från Posten om att jag hade fått 10 kartonger. Och det visste jag ju.

1 brev från Hyresgästföreningen om att mitt bostadsbolag hade höjt min hyra 1%

1 brev från Tidningen Foto som sänkt sin årskostnad 46%. Ville jag möjligen börja prenumerera igen? Det var billigt, men ingen ursäkt ännu = Nej tack.

1 brev från ett marknadsundersökningsföretag som gav mig en Trisslott som tack för att jag svarat på någon undersökning. Men ingen vinst...

1 brev från Svenska Spel som tyckte att jag skulle prenumerera på Triss. Är det lönt?

1 brev från kabelTV-bolaget, om att TV8 och Kanal9 har bytt frekvens. Var det lönt?

1 leveransbesked från Posten om att jag hade fått ett häfte frimärken. Det visste jag också.

1 årsbesked från Swedbank. Jag hade erhållit 74 öre i ränta

1 årsbesked från Nordea. Jag hade erhållit 0 öre i ränta.

1 st ICA Buffé.

1 st Bantningsjournalen. Varför får jag den?

1 erbjudande från ett möbelföretag. De "förlängde sitt halvapriset-erbjudande i två veckor." En soffgrupp som kostat 24.500 kostade nu 7.950. Jag vet inte hur de får det till halva priset? Men jag vet, det är inte lätt att räkna procent. De har också missat att det står "Ingen Reklam, tack" på min dörr. Det är inte lätt att läsa heller...

1 kontobesked från Posten. 36 kr i Saldo. Samt en kulspetspenna med Frimärksmotiv. Och en mycket liten bricka med frimärksmotiv. Rymmer ungefär en kaffekopp och en ostmacka. Måste jag börja dricka kaffe nu? Dessutom två mycket stora vykort med matmotiv, samt ett häfte frimärken. Det uppskattas. Mest det sista. Trevligt att höra att Posten gör rätt för sig. Men jag förstår inte varför de skickar dem hit till mig i Göteborg. Hur visste de att jag åkt tillbaka hit? Min beställning var ju gjord till Olofström...

Avslutningsvis fick jag en hyresräkning från mitt bostadsbolag. Hur var det nu? Min hyra hade gått upp 1%? Det borde bli...Va??? Min hyra hade gått upp 157 kr!!! Om en hyreshöjning på 1% motsvarar 157 kr på en månad, då skulle min månadshyra vara 15700. Det är den inte, det kan jag lova dig. Efter att ha lusläst hyresräkningen så hittade jag en punkt som hette "Bredband, Januari". Jag har aldrig haft någon bredbandskostnad i min hyra förut. Menar de det där nya bredbandet, som skulle dragits in i våras, och sedan i somras när jag inte var hemma, och sedan i höstas, när jag var hemma men de aldrig kom? Men jag har ju inget! Varför ska jag betala för ett bredband som jag inte har? Eller är det något annat? Och den avgiften var i vilket fall som helst bara 55 kr. Var kommer resten av de 102 kronorna i hyreshöjning ifrån? Det är fortfarande betydligt mer än 1%. Det är uppenbarligen fler än soffbolaget som har problem med att räkna procent. Det här låter mycket mystiskt. Fortsättning följer på DEN HÄR BLOGGEN. Välkommen tillbaka!

Göteborgs Filmfestival 2012 - Chris Landreth (och Birgitta Jansson)

Chris Landreth (f.1961) är en amerikansk animatör verksam i Kanada. En mästare inom datorbaserad 3D-animation. Mest känd är kanske den Oscarsbelönade animerade dokumentären Ryan. En animerad dokumentär? Jo, det finns faktiskt en genre som heter så. Man utgår från inspelat ljud, intervjuer med faktiska personer som berättar om faktiska händelser. Sedan illustreras deras berättelser på ett fantasifullt sätt genom animation. Svenska exempel är till exempel Tussilago, av Jonas Odell från 2010, och pionjärarbetet Semesterhemmet av Birgitta Jansson (1944-1985) från 1980 (Se nedan).



Den senare såg jag för första gången i förra veckan i ett svenskt kortfilmsprogram på Göteborgs filmfestival. Några rader framför mig satt Midhat "Ajan" Ajanovic, som brukade föreläsa om animerad film när jag läste Filmvetenskap. Då visade han bland annat den tidigare nämnda filmen Ryan. Nu satt Ajan i biosalongen i sällskap med en för mig obekant långhårig man. Att den långhårige mannen var Chris Landreth gick upp för mig när 48 timmar senare var i samma biograf för att se filmer av just Chris Landreth. Förutom Ryan (Fantastiskt sätt att illustrera en trasig människa, genom att göra honom just...trasig...) visades bland annat The End (en film som lyckas med att vara både ett skolexempel på postmodernism, och samtidigt en förfärligt rolig drift med hela begreppet. Kompostmodernism, som jag brukar säga...) och så förstås Bingo, som inte går att förklara i ord. Den bara måste ses... 




Chris Landreth medverkade själv vid en frågestund efter visningen.


Chris Landreth, amerikansk/kanadensisk animatör
Göteborgs Filmfestival 2012
(Foto Anders N)

Sunday, February 5, 2012

Tiden går fort när man reser med snabbtåg! (Och ett par andra korta godnattsagor om tåg, som tillsammans blir en lång...)

Du kanske har misstänkt att jag är tillbaka i Göteborg sedan ett par dagar. Jag har hunnit med att visa bilder och hålla föredrag om Olofström på en av fotoklubbarna, samt att gå på filmfestivalen som pågår för fullt just nu. Så mycket mer har jag inte hunnit med. Det är ganska lugnt på borrningsfronten, men å andra sidan spränger de flera gånger om dagen (bland annat precis just nu. Alltså inte just nu idag Söndag när jag lägger ut inlägget, men just nu tidigare i veckan när jag skrev den meningen...) några hundra meter härifrån, i berget precis nere vid bron som jag måste gå över varje dag när jag ska ner och handla eller hoppa på buss eller spårvagn. Hela huset skakar, och det känns minst sagt osäkert varje gång jag ska gå över bron. Mer för varje gång...

Resan från Olofström till Göteborg med tåg var förvånansvärt problemfri (tjugo minuter försenad från Hässleholm, men framme i Göteborg i tid ändå), liksom resan från Göteborg till Olofström var före jul. Däremellan har jag också hunnit med ett par resor, som dock var lite mer problematiska. Inte så förfärligt besvärliga, men ändå lite speciella, så de är värda att nämnas:

Det ena var en liten tur ner till Lund. Alltid trevligt att besöka Lund. Huvudsakliga ärendet var att lämna ett par bilder till en man jag fotograferade i somras, men naturligtvis också att besöka några av stadens alla härliga antikvariat och Second Hand-butiker. Ofta när man åker mellan Olofström och Göteborg så blir det tågbyte i Lund av någon anledning. Jag vet inte riktigt varför. Det känns som en onödig omväg. Borde vara betydligt bättre att byta i Hässelholm. Å andra sidan har jag också märkt att SJ:s hemsida också uppmanar mig att byta i Karlshamn istället för Bromölla när jag gör mitt andra byte. Det är om möjligt ännu mer onödigt. Det är en omväg som tar extra tid, och blir onödigt dyrt. Det smidigaste sättet att resa är att köpa tågbiljett mellan Göteborg och Hässleholm, och sedan lösa biljett med Skånetrafiken mellan Olofström och Hässleholm. Har man ett så kallat JOJO-kort så reser man ännu billigare den sista sträckan. Jag hade inget JOJO-kort när jag skulle åka hem före jul, jag har bara JOJO-Sommar, och det gäller inte längre, men föräldrarna skickade upp sitt JOJO-kort med posten några dagar innan min hemresa. Men det kom aldrig fram. Någon på posten måste ha trott att det var ett kontokort. Grymt besviken måste denne någon ha blivit. Vi spärrade kortet, så denne någon hade ingen nytta alls av det. Men jag blev utan kort för hemresan. Däremot läste jag på Skånetrafikens hemsida att man kunde köpa ett JOJO-kort färdigladdat med 200 kr på Pressbyrån. Så när jag kom till Hässleholm gick jag till Pressbyrån...
-Hej! Har du JOJO-kort?
-Ladda?
-Nej, inte ladda. Jag vill köpa ett nytt kort.
-Jaha, men du ska ladda?
-Njae...Jag vill ha ett nytt JOJO-kort. Har du sådana? Jag har inget nämligen.
-Ja, men du måste ladda pengar på det för att kunna åka.
-Ja, det vet jag. Men jag behöver ett nytt kort först.
-Ja, och därför frågade jag hur mycket du skulle ladda?
(Nej tant. Det frågade du inte alls. Du sa "ladda?" Och det var inte det jag ville. Jag ville köpa ett nytt kort. De ska vara laddade med 200 kr. Det står på Skånetrafikens hemsida. Men så var det visst inte alls. Borde jag ha sagt. Men det gjorde jag inte. Jag bara tänkte. Vissa har problemet att de säger det de tänker. Mitt problem är att jag bara tänker det jag borde ha sagt. Istället sa jag att jag vill ladda det med 200 kr. Och det gick visst bra. Tack.)

Sedan skyndade jag mig ut till biljettautomaten, och hann precis köpa mig en biljett innan jag såg mitt tåg avgå en bit längre bort. Jag fick stanna en timme extra i Hässleholm. Å andra sidan hann jag ju äta lite mat. Och det var ju inte fel det heller. Men det var ju min hemresa från Göteborg, den som gick utan större problem. Det var inte den jag skulle berätta om, utan om min hemresa från Lund, några dagar senare. Jag kom till stationen, med min bokkasse i handen. Jag har alltid minst en bokkasse med mig när jag ska åka från Lund. Alltid. Ofta mer än en. Och det blir alltid ett spårbyte. I sista minuten. Det är jag van vid nu, så jag var ute i god tid. Mitt tåg, Öresundståg mot Kristianstad och Karlskrona skulle avgå 18.42 från spår 4. Jag gick dit. Fortfarande gott om tid. Jag räknade med minst en spårändring. Jag undrade vilket spår det skulle bli. På skylten vid spår 4 stod det inget om mitt Öresundståg. Där stod istället om ett Pågatåg 18.46 till Kristianstad. Det hade jag ingen nytta av, det tar så lång tid, och jag skulle längre än till Kristianstad. Men vart hade mitt tåg tagit vägen? 18.42 var ju före 18.46, så det borde ha varit mitt tåg som stått där på skylten. Var det spårändring? Naturligtvis. På skylten över alla tåg som skulle gå, såg jag att mitt tåg nu var ändrat till spår 5. Det var inte så farligt. Det var ju samma perrong, bara på andra sidan. Jag vände mig om. Där stod inget om mitt tåg, där stod nämligen ett Pågatåg 18:39 till Teckomatorp och Helsingborg. Det stod inne på perrongen just då. Men det körde snart. Sedan stod mitt tåg på skylten. Men det var inte längre avgångstid 18.42 utan 18.50. Nå, det kunde väl gå för sig ändå. Pågatåg 18.46, som skulle komma in på mitt tågs ordinarie spår, var nu också framflyttat till 18.50. Då började man ju undra lite varför de behövde flytta mitt tåg, eftersom Pågatåget också var försenat. Men det var väl för sent att byta tillbaka nu, och man ska väl inte byta spår i onödan. Passagerarna kan ju bli stressade. Klockan var ju faktiskt 18.48 nu, och det var bara två minuter kvar till mitt tåg. Pågatåget flyttades fram till 18.52. Så i princip hade man väl hunnit fram med mitt. Men det var för sent att byta. Trodde jag. För klockan 18.49 så bytte man spår igen. Tillbaka till spår 4. Det ursprungliga. Var det bara för att röra tilldet för mig ytterligare? Pågatåget som skulle komma efter låg däremot kvar. Det skulle alltså också gå från spår 4. Fortfarande. Men några minuter senare. Det blev nog ytterligare försenat, för även om mitt tåg kom 18.50, så var man ju tvungna att vänta tills alla kommit ombord. 18.54 kom vi iväg. Jag frågade konduktören ombord, eftersom vi nu var tolv minuter försenade, om min buss skulle vänta på mig i Bromölla. Hon svarade, som konduktörerna alltid gör, att hon inte visste. Att de inte har någon möjlighet att kontakta bussarna. Jag förstår fortfarande inte varför. Båda kör ju för Skånetrafiken. Ligger det inte i deras intresse att passagerarnas byten ska fungera? Sedan sa hon, att man inte kan förvänta sig att bussen väntar på försenade tåg, lika lite som man kan förvänta sig att tåget jag satt på skulle vänta på en buss. Fast, tillade hon med eftertänksam röst. Det är nog oftare vi som är försenade än bussarna... Och det var ju helt sant.

Naturligtvis kan inte bussen vänta hur länge som helst på tågpassagerare, men samtidigt är det ju därför som den är där. För att hämta oss som kommer med tåget. Majoriteten av passagerarna på den busslinjen är ju faktiskt tågpassagerare. Med undantag för turen när skolan slutar, då blir den skolbuss. Men det här var långt senare på kvällen. Och jag betonar igen att jag aldrig kommer att förstå varför inte tåget skulle kunna ha någon form av kommunikation med bussen? Det är ju Skånetrafiken som styr båda. Men, det är väl därför man brukar säga: Den ena handen vet inte vart den andra kör...

Det var Lundaresan det, men jag gjorde fler resor. Du såg säkert att jag hade några bilder från trakterna kring Vättern för ett par veckor sedan. Resan dit var också intressant. Den gick nämligen till som följer:
12.17. (Enligt klockan på bussterminalen) Klev på bussen i Olofström
07.40 (Enligt klockan på stationen) Klev av i Bromölla. Klev på Öresundståget.
13.53 (Glömde kolla klockan, men enligt biljetten) Klev på X2000 i Hässleholm.
11.25 (Enligt klockan på stationen) Kort stopp i Alvesta
11.50 (Enligt klocka på stationen) Bytte tåg i Nässjö
16.53 (Enligt klockan i min kamera) Kort stopp i Jönköping, hoppade av och tog en bild.
16.08 (Enligt klockan på min mobiltelefon) Klev av tåget i Bankeryd

Det tog alltså mer än två dygn att åka de 18 milen mellan Olofström och Bankeryd. Det brukar ta ungefär tre timmar med bil. Vad som är ännu underligare är att det inte kändes som mer än ungefär fyra timmar. Speciellt det sista dygnet, som det tog att åka den dryga milen från Jönköping till Bankeryd, gick förfärligt snabbt. Tiden går fort när man har roligt. Skämt åsido, att jag glömt ställa tillbaka min kamera när det blev vintertid är väl bara mitt eget fel, men nog är det ett ganska stort problem när klockorna på järnvägsstationerna går fel. Det kan bli många missförstånd där. Intressant också att alla järnvägsstationernas klockor gick ungefär lika fel. (Utom den i Bromölla, som gick mest fel) Det beror förmodligen på att de alla är kopplade till samma system. En god tanke att alla järnvägsklockor i Sverige ska gå efter samma tid, men desto viktigare då att den tiden är rätt...

En annan överraskning den dagen var att jag såg Edvard Persson i Nässjö. Ja, inte skådespelaren då alltså, han har varit död i 55 år, så det hade verkligen varit en överraskning. Nej, men jag såg Pågatåget Edvard Persson i Nässjö. Ett Pågatåg? Skånska lokaltåget? Det ska vara i Skåne. Det har talats om att de ska börja gå till Blekinge. En tåglinje raka vägen utan byten från Karlshamn till Helsingborg låter fint, men det dröjer ett tag ännu. Men Nässjö? Det är ju på andra sidan hela stora Småland! Nästan uppe i Östergötland. Jag trodde inte mina ögon. Jag kollade upp det när jag kom hem, och det visade sig att eftersom man skaffat nya pågatåg (som det jag åkte till Helsingborg i somras), så har man sålt ett par gamla tåg till Smålandstrafiken. De skulle börja användas strax efter min visit där uppe, och så småningom ska de målas om till så kallade Krösatåg. Smålands motsvarande lokaltåg kallas så. Är det inte en skandal? Skåne har sålt Edvard Persson till Småland. En kulturell klenod. Skåningarnas Skåning. Och nu ska han målas om. Jag förmodar att han ska bli Åsa-Nisse i framtiden. Att inte skåningarna har protesterat? Vet de överhuvudtaget vad de styrande håller på med?

Efter en trevlig helg i Bankeryd var det dags för hemresa. Jag hade åkt på huvudvärk och var därför glad att för ovanlighetens skull ha platsbiljett hela vägen. Jag brukar aldrig ha platsbiljett från Hässleholm annars. Det brukar inte vara några problem, det viktiga är att man ser till att sätta sig i rätt del av tåget i Hässleholm. Halva Öresundståget vänder ju i Kristianstad. Det brukar alltid ropas ut klart och tydligt om man sitter i den delen som ska vända, och man har gott om tid att byta i Kristianstad. Men, eftersom alla passagerare som ska vidare mot Blekinge pressas ihop i en tåghalva istället för två, kan det bli lite trångt om plats sista biten. Om man inte ser till att man sitter rätt från början, kan det bli ståplats den sista biten. Resan mellan Kristianstad och Bromölla är inte lång, så vanligtvis är det inga problem. Men har man huvudvärk och är trött, så... Därför var jag alltså glad att ha sittplatsbiljett mellan Hässleholm och Bromölla. Jag och min medåkande moder hittade rätt vagn, hittade våra platser och slog oss ner. Tåget blev naturligtvis försenat på vägen, men jag märkte inte så mycket av det för jag småslumrade. Halvvägs till Kristianstad kom ett meddelande i högtalaren:

"Ja, då närmar vi oss Kristianstad. Kristianstad nästa. Vi vill göra er uppmärksamma på att ni som sitter i den delen av tåget som hör detta meddelande, och ska åka vidare till Blekinge, måste byta till den andra delen av tåget, eftersom det bara är den som fortsätter. Den här delen kommer att åka tillbaka mot Malmö och Danmark om en liten stund..."

Vad i...? Det kunde väl ändå inte stämma. Vi hade ju satt oss i den delen av tåget som skulle fortsätta. Det stod på skylten ovanför dörren när vi klev på, och vad viktigare var, vi hade ju platsbiljett hela vägen till Bromölla. Då kunde väl inte den delen av tåget vi befann oss på, vända i Kristianstad? Men jo, det kunde den visst det. Vi fick byta till den andra halvan av tåget i Kristianstad. Och våra bokade platser stannade kvar, när vi åkte vidare mot Bromölla och Blekinge. Vi satt bredvid en ung man som var råkat ut för samma sak, och var lika förvånad. När konduktören kom och kontrollerat våra biljetter, så undrade vi hur det kunde komma sig att våra platsbiljetter hade platser som inte fanns på tåget.
"Det är inget problem. Ni kan sitta var ni vill! Det finns gott om plats." sa han. Jag var inte nöjd med det svaret. Det var trevligt att vi kunde sitta var vi ville, och att det fanns gott om plats. Men vad var det för nytta med platsbokning om våra platser blev kvarlämnade i Kristianstad, och sedan skickade till Malmö när vi skulle ha dem med oss till Bromölla. Det kunde han inte ge något svar på. Han försökte inte, och ville inte. Istället gick han vidare. Min teori var att tåget hade blivit felvänt någonstans på vägen, så att det som skulle ha varit fram blev bak. Och bara den yttersta delen kan ju åka från Kristianstad. Det är en rimlig förklaring. Jag vet inte riktigt hur ett tåg lyckas vända 180 grader på spåret mellan Hässleholm och Kristianstad, men det är den förklaring jag kan komma på. Men även om det kanske var så, så fick vi aldrig någon förklaring till varför våra platsbokningar skickades iväg till en annan destination. Det känns lite som de historier man hört om flygbagage. De kan skickas till helt fel destination. Men då handlar det ju om lösa väskor. Det här var ju ett helt tåg! Vid ankomsten till Bromölla hade naturligtvis bussen också åkt utan oss, men det var ju inte förvånande. Vi var dock förberedda och hade beställt hämtning...

Och avslutningsvis, när vi nu är inne på ämnet tåg, så kanske du minns min gästbloggare på ämnet före jul. Alla de tågproblem jag skrivit om är ju var för sig löjligt små, men gästbloggaren råkade ut för betydligt värre saker. Om du inte har läst det inlägget, eller inte kommer ihåg det, rekommenderar jag att du läser det nu. Det finns här. Sedan ska du få höra hur historien slutade, för det vet jag nu.

Har du läst gästbloggarens inlägg nu? Bra... Ersättning för den första resan, den som var försenad även om stormen inte hade nått Sverige ännu, det betalade man ut. Men den oplanerade och dyra övernattningen på Hässleholms stadshotell blev värre. Du vet, övernattningen på grund av att trafikbolaget inte hade några ersättningsbussar från Hässleholm för sina passagerare till linjen Kristianstad, Bromölla, Sölvesborg, Mörrum, Karlshamn, Bräkne-Hoby och Ronneby. Däremot hade man buss till passagerarna till ändhållplatsen Karlskrona. Ja, efter hotellvistelsen skickade gästbloggaren skriftligt önskemål om ersättning för hotellbesöket. Bifogade kvittot på betalning från hotellet. Långt om länge hörde de av sig. De ringde upp gästbloggaren och sa att de inte kunde betala ut någon ersättning förrän de fick ett kvitto på kostnaden för hotellbesöket. Observera att detta kvitto hade kommit i samma kuvert som den ansökan som man nu ringde upp för att säga att man inte kunde återbetala. Det är ett smart sätt att smita undan. Hur ska man kunna bevisa att man skickat med kvittot, om mottagaren hävdar att det inte fanns med? Och sedan blir man ombedd att skicka in det igen? Man kan ju inte skicka in kvittot mer än en gång eller?

Personen på trafikföretaget insisterade på att de inte hade fått det. Gästbloggaren hade varit klok nog att ta en kopia innan avsändandet, och frågade därför om man kunde skicka in en kopia på kvittot istället. Personen på trafikföretaget tyckte det lät rimligt, men efter att ha pratat med sin chef så visade det sig vara uteslutet. Det måste vara original. Fantastiskt smidigt. Man får in ett ersättningskrav och meddelar att man inte kan återbetala eftersom kunden inte kan visa upp det kvitto som man själv har slarvat bort. Frågan är om det är standardförfarande. "Tappa bort" kundens originalkvitto så är problemet löst. Men så illa kan det väl inte vara? Gästbloggaren ombads kontakta stadshotellet i Hässleholm, som tog sig an problemet. De hade ju betalningen i sin bokföring, och då kunde inte trafikföretaget säga emot. Man blev helt enkelt tvungen att återbetala pengar för hotellräkningen...