Thursday, November 17, 2011

En liten godnattsaga om att göra en felanmälan

I början av hösten var jag i Skövde. Det har jag berättat om. Jag missade Göteborgs Planket och medverkade därför på Skövdes Fotoplank. Jag har också berättat om att jag tog en sväng på stan och inhandlade en handväska utan att veta om det. Jag har däremot inte berättat om att jag lite tidigare på dagen skulle låsa in lite tillhörigheter på Skövde station. Så det kanske är dags att berätta om det nu. Jag satte in mina saker i en förvaringsbox på stationen. En sådan där dyr sak som kostar 40 kr. Det var förfärligt dyrt, men praktiskt så att jag skulle slippa släpa på sakerna hela dagen under planket. Så det fick bli en 40 kronors box. Det var inte en sådan där modern datorstyrd som i Stockholm, utan en vanlig gammaldags. Jag hade precis 40 kr i mynt. Jag stoppade i första femkronan. Den trillade rakt igenom, och kom ut genom ett hål där nere. Då stoppade jag in den en gång till, med lite mer styrka den här gången. Den trillade inte igenom. Sedan stoppade jag in nummer två. Den gick lite trögare, men den gick också in. Sedan skulle jag stoppa in nummer tre. Då var det stopp. Jag tittade in i springan. Vad fick jag se då?



Som du säkert också kan se, hade mynten satt sig på tvären. Och fast satt de. Jag försökte med att slå lite försiktigt på boxen, och att skrika lite på den. Ingetdera hjälpte. Jag tittade mig omkring. Jag kommer inte ihåg riktigt, men jag tror jag hittade någon slags skylt som hänvisade till "Stationsvärdarna". Det finns nämligen sådana på Skövde station numera. Sedan den 18 mars. Vilken utmärkt idé. Jag har tidigare haft problem med att få information på Skövde station. I våras kom jag med en försenad buss till stationen. Jag åkte som du vet med mitt VästTrafik Regionen Runt-kort. Det gäller på alla VästTrafiks bussar och tåg, och på vissa av SJ:s tåg. Och nu bar det sig inte bättre än att precis när jag kom till Skövde station med min buss, hörde jag ett utrop i högtalaren att ett SJ-tåg till Göteborg var på ingång. Jag tror det var lite försenat, och att det var därför det råkade komma precis just då. Det skulle passa mig perfekt. Men frågan var om jag fick åka med det. Lyckligtvis passerade jag, precis i samma ögonblick som jag hörde utropet, VästTrafiks informationsbås. Och där var ingen kö. Så jag gick fram till damen i luckan och frågade om mitt RegionenRunt gällde på det här tåget.
-Vilket tåg? sa hon.
Det tåget som precis är på väg in, och som de ropade ut i högtalaren nu. Sa jag. Men det hade hon inte hört. Så jag fick förklara att det var ett SJ-tåg. Och kortet gällde väl på vissa SJ-tåg? Jo, det gjorde det. Men, efter att ha kollat i tidtabellen kunde hon svara ordentligt: Nej, det gick inte att åka med mitt kort på det tåget. Vad synd, sa jag. Och eftersom jag då inte hade bråttom längre, passade jag på att fråga hur man kunde se på ett SJ-tåg om mitt kort gällde eller inte. Jo, om tåget fanns med i VästTrafiks tidtabell. Men jag som inte har någon tidtabell på mig? Jo, då fick jag kolla på deras hemsida. Vilket ju är lätt gjort, när man ser tåget på väg in på stationen. För övrigt skulle jag inte fråga henne om SJ:s tåg, sa hon. Hon jobbade på VästTrafik och inte på SJ. Men jag frågade inte om SJ:s tåg i allmänhet, utan om de som VästTrafiks RegionenRunt-kort gällde på. Och eftersom VästTrafik säljer korten, måste de väl kunna svara på frågor om de tåg som korten gäller på? Någonstans tycker jag ändå att det företag som sålt en biljett borde kunna svara på frågor om de resor man kan göra med biljetten.

Det är sådant som händer när det är många olika företag som ansvarar för tågtrafiken. Man vet aldrig vem man ska fråga. Eller klaga på. Jag har hört folk som stått och väntat på försenade tåg, klaga på SJ, fast det inte var SJ:s tåg de väntade på. Det är inte heller SJ som ansvarar för trafikledningen, och därmed informationen till passagerarna på informationstavlorna. De tavlor som du vet att jag brukar störa mig på. När de byter spår hela tiden. Framförallt när de byter spår i sista sekunden och man har stora tunga väskor. Det är inte SJ som ansvarar för det. Det är Trafikverket. Det är inte heller SJ som ansvarar för järnvägsstationerna. Det är ett bolag som heter Jernhusen. Och följaktligen är det Jernhusen som ansvarar för stationsvärdarna på Skövde station. Vilket är bra, för då kan de svara på information om alla tåg som kommer till stationen, och hjälpa alla passagerare. Inte bara VästTrafiks. Eller SJ:s. Eller...ja, vad de nu kan heta...de andra bolagens.

Och nu denna dag i Skövde när mina femkronor satt fast i boxen, var det tur att det fanns stationsvärdar. Eller rättare sagt, borde finnas... Jag tittade runt i vänthallen. Jag tittade ut på perrongerna. Jag tittade bort mot bussterminaldelen. Jag tittade åt andra hållet. Jag åkte rulltrappan upp till övergången över spåren. Jag såg inte till några stationsvärdar. Jag såg inte till någon som såg ut att kunna hjälpa mig. Jo, jag såg en dam i en lucka. Nej, inte VästTrafiks den här gången, men SJ:s lucka. Hon var den enda person som befann sig på stationen å yrkets vägnar denna Lördag. Förutom möjligtvis någon inne på caféet. En person stod i kö till SJ-luckan, jag ställde mig efter. När den personen hade fått hjälp och det var min tur, började SJ-damen stänga sin lucka. Fast jag stod i kö. Jag frågade henne vad hon höll på med. Hon sa att hon skulle stänga...men hon kunde hjälpa mig först. Jag sa att jag skulle vilja ha tag på en stationsvärd. Hon funderade ett tag och tittade bort mot vänthallen. Nej, sa hon. Det blir nog svårt. De var nämligen inte där. Var de var visste hon inte. Kunde hon hjälpa mig då? Det berodde på vad det gällde. Jo, sa jag, mina pengar har fastnat i förvaringsboxen. Det var besvärligt, sa hon, men det kunde hon inte hjälpa mig med. Däremot fanns det ett nummer på en lapp vid boxarna som jag kunde ringa. Det lät ju bra. Även om inte stationsvärdarna var där, så kunde man ringa. Det var bättre än inget. Jag gick dit. Hittade ett nummer. Det gick inte till någon stationsvärd, men väl till företaget som ansvarade för boxen. Nå, då kunde man kanske få dit en servicetekniker. Det gick ju också bra. Företagets namn fick mig att tro att jag kunde få service snabbt. Jag ringde numret. Fick välja om jag tillhörde "Stockholm" eller "Övriga landet". Kort telefonkö. Fick prata med en telefonist. Berättade vad det gällde. Fick frågan om det verkligen var en av deras Fotoautomater som uppförde sig så där konstigt. Förnekade att det var en fotoautomat. Förklarade att det i själva verket var en förvaringsbox. På Skövde station. Hänvisades till SJ:s informationslucka(!) De skulle kunna hjälpa mig. Upplyste damen i telefonen om att SJ:s informationslucka var stängd, men att innan den stängde gjorde den mycket tydligt klart för mig att den inte hade något intresse av att hjälpa mig med det här problemet. Då blev jag kopplad till en tekniker. Förklarade för honom vad det gällde. Han lyssnade noga. Förmodligen nickade han också, fast det kunde jag naturligtvis inte se. Men de brukar göra det. Sedan bad han mig om numret på boxen, tackade för tipset och föreslog att jag gick in på deras hemsida och där meddelade att, och hur jag ville ha pengarna tillbaka. Sedan var samtalet slut, och jag hade inte fått tillbaka mina pengar, och hade följaktligen inte råd till någon ny box. Hade inte direkt någon lust att stoppa några pengar i någon av deras boxar i vilket fall. Tillbringade sedan de närmaste timmarna med att släpa runt en trasig kasse från Erikshjälpen bland fotografierna på planket. Det var irriterande, och en av de främsta anledningarna till att jag senare samma dag köpte mig en handväska på Myrorna.

Dagen efter när jag var hemma igen, gick jag in på företagets hemsida, för att meddela dem att jag ville ha mina pengar tillbaka. Tänkte att jag skulle hitta en mailadress, ett webbformulär, eller något liknande. Istället möttes jag av en uppmaning att "Ladda ner reklamationsblanketten (PDF) och skicka till oss med post" Ja, du läste rätt. Post! Snigelpost!!! För att få tillbaka mina tio kronor var jag alltså tvungen att först ringa ett telefonsamtal på plats, och sedan nu dessutom betala porto. 10 kr - 6 kr i porto - X kr för telefonsamtalet. Frågan var om det blev något kvar av de tio kronorna överhuvudtaget. Ett smart sätt att slippa betala tillbaka några pengar. Gör det för jobbigt/för dyrt att få dem tillbaka...

Och då har jag inte räknat med det arbete jag lagt ner på att lokalisera felet. Om vi räknar lågt, med en timlön på 100 kr per påbörjad timme av felsökning. Ja, mer än en timme tog det ju inte. Men ändå. 100 kr för felsökning som jag utförde åt dem, men aldrig fick. Och nej, det är inte lönt att skicka en faktura, för de kommer inte att betala den. Plus de 10 kronorna som jag inte fick tillbaka heller. De har tjänat 10 kr på att deras box var defekt, och jag har förlorat 110 kr plus okänd avgift för telefonsamtalet. Just det här med att kunden (jag) förväntas jobba gratis när något är fel, det ansåg redan mitt Kabel-TV-bolag när den här bloggen var ny, och jag var nyinflyttad i min förra lägenhet. Det var lika irriterande då. Du minns säkert. Just det där Kabel-TV-bolaget har faktiskt haft lite mer fuffens för sig på sistone. Bara för att jag inte hunnit skriva om det, betyder det inte att de sköter sig. Nej, nej... Nu är det för sent för att skriva om det idag, men jag ska försöka hinna med det inom kort...

No comments: