Tankar vid ankomsten till Florens

Jag trodde inte riktigt att det var sant. När mobilen ringde på lördagsförmiddagen (2007-05-19) var jag på väg ut. Jag såg att det var ett konstigt nummer som jag inte kände igen. Jag svarade, och någon tilltalade mig på engelska. Folk brukar inte prata engelska i min mobil. Det visade sig som du säkert vet att examensprojektet från GTV Gamleby Folkhögskola hade blivit framröstat som vinnande bidrag i festivalen. Och nu bjöd de mig till Florens. Jag blev helt ställd...

Fyra dagar senare (2007-05-23) satt jag på flyget till Florens. Hade inte riktigt kunnat koncentrera mig på något under dagarna som gått. Dessutom hade en känsla börjat växa i mig: Det kan väl inte vara på riktigt det här? Är det någon som lurat mig? När jag kommer ner så kanske de inte vet vem jag är? Det är någon helt annan som har vunnit, och jag kommer att stå där utan någonstans att ta vägen. Det kanske var därför som jag skulle lägga ut pengar för flygbiljetterna själv? Någon har läst om min medverkan i festivalen och har lurat dit mig bara för att råna mig?

När jag landat och hämtat ut mitt bagage så tog jag en taxi till hotellet. Mina värdar hade lovat att stå för den också. Taxichauffören började ett samtal på knagglig engelska. "Det är ett dåligt hotell det där du ska bo på. Mycket dåligt. Långt ifrån stan. Ett sådant där med ryska kvinnor. Och så bryter de sig in på rummet ibland och tar dina saker. Du borde byta. Om du vill så kan jag ta dig till ett bättre hotell direkt." Det gjorde mig inte direkt säkrare på min sak, men jag kunde ju inte bara byta. Vad skulle mina värdar säga då? Om de nu fanns? Jag tackade för informationen pch sa att jag skulle tänka över saken. Jag visste att hotellet låg en bit utanför centrum, gatan fanns utanför kartan i guideboken jag hade köpt...

Nej, så här illa var det inte...

Men området såg ganska fint ut. Hotellet låg vid en stor gata, bara en bit från ett stort torg. Skylten utanför visade att det var ett trestjärnigt hotell, och lobbyn var fräsch och fin. Jag presenterade mig för mannen bakom disken. Han sa att de inte hade något rum till mig(!)

Jag insåg snabbt att han missförstått mig, och trott att jag inte var inbokad i förväg. De var ju fullbelagda. Jag omformulerade mig och då letade han upp mig. Det fanns ett rum i alla fall, på det här hotellet som såg fint ut, men som kanske var lite skumt ändå. Fanns det någon sanning i det som taxichauffören sagt? Jag fick min nyckel, och dessutom ett meddelande som någon hade lämnat till mig. Det var från min värd, och löd ungefär så här:

"Hej! Förlåt att jag inte möter dig. Jag har mycket att göra i jobbet, och kommer inte att vara på kontoret. Men jag hämtar dig ikväll, så ska du få träffa lite lokalbefolkning."

Jag åkte upp till mitt rum, på 3:e våningen, och funderade lite. Om det nu var någon som tänkte råna mig så skulle det förklara varför han inte var på jobbet. Han jobbade ju inte där på riktigt... Hämta mig ikväll? Träffa lokalbefolkning? Detta kunde vara väldigt obehagligt, eller helt normalt, och jag var paranoid...

Bredvid hotellet låg biografen,
bredvid den låg en liten bokhandel,
och bredvid den låg kontoret...

Lyckligtvis låg kontoret för Stensen-institutet nära hotellet (Det kunde ju också vara en förklaring till att de valt just det hotellet). Faktiskt bara några meters promenad, förbi ingången till en biograf, och förbi en liten bokhandel. Så det enda vettiga att göra vore väl att gå dit och kolla om de som fanns där visste vem jag var åtminstone, om det nu fanns någon på kontoret...

Dörren till kontoret var låst, och det var ganska mörkt där inne, men det fanns en porttelefon. Jag ringde på, och en kvinnoröst svarade. Jag presenterade mig: "Hello, this is Anders Nilsson from Sweden". Hon svarade något jag inte förstod. Sedan hände inte så mycket mer. Jag stod där ett tag och väntade. Efter en ganska lång stund kom någon ner för trappan inne i den mörka hallen på andra sidan glasdörren. Det var en dam som öppnade, sa något på italienska och gav tecken åt mig att följa med. Vi gick upp för trappan och kom in i en lång kontorskorridor. Hon mer eller mindre knuffade in mig på ett kontor. Där satt en äldre man med vänligt utseende. Han for upp från sin stol och hälsade mig på engelska. Han visste vem jag var. Då släppte äntligen oron. Jag var rätt, och den här mannen var glad att se mig. Det var fader Ennio Brovedani (chef för Stensen-institutet). Vi pratade en stund, och han skänkte mig en stor flaska vatten (det var över 30 grader varmt) samt en karta över staden.

Jag gick ner mot stadens stekheta centrum med mängder av amerikanska och japanska turister som flöt fram i gränderna och på torgen... (Återkommer till min sightseeing i ett senare inlägg)

På kvällen kom min värd, Michele Crocchiola (filmansvarig på Stensen), och hämtade mig på hotellet. Jag följde med honom hem till några vänner för en gammal fin italiensk tradition. Titta på fotboll!!! Champions legaue-finalen: Milan mot Liverpool, direkt från Aten. Och jag som verkligen inte är någon fotbollsfantast. Men en upplevelse var det, att sitta där som blyg svensk och lyssna på de exalterade italienarna runtomkring mig. Matchen var nog helt OK, mina värdar var nöjda eftersom Milan vann, men jag hade börjat mitt dygn klockan tre samma morgon och det började kännas nu (Även om jag hade sovit en stund på eftermiddagen). Men som sagt, en upplevelse var det, och om man ska titta på fotboll, var annars än i Italien?

Och hotellet? Ja, det var lugnt och fint. Inga ryskor, mest turister, speciellt från Canada och Tyskland. Många pensionärer. Efter ett par dagar vågade jag till och med lämna min reservkamera på rummet...och den var kvar när jag kom tillbaka...


Stensen-institutet:
http://www.stensen.it/

Läs mer om matchen här:
http://sydsvenskan.se/sport/article240571.ece

Se och hör fader Ennio Brovedani och Michele Crocchiola i detta lilla reportage som FlorenceTV gjort vid ett helt annat tillfälle:
http://www.florence.tv/accessibile/playlist.aspx?q=2&v=315